Det kan låta fånigt, men jag har alltid undrat hur stor staten egentligen kan bli.
Vi har en ständigt expanderande offentlig sektor. Vi har en ständigt svällande bidragsapparat. Och vi har ständigt ökande skatter. Förr eller senare måste det liksom ta stopp.
Socialdemokraterna tycks leva i något slags bubbla. Till exempel vill de inte kännas vid Laffer-kurvan som visar att det finns en smärtgräns för hur höga skatter man kan ta ut. Blir skatten tillräckligt hög, då slutar folk att jobba och att betala skatt, helt enkelt eftersom det inte längre lönar sig.
Inte ens när den förra borgerliga regeringen visade att man kan få in mer i skatt – i kronor och ören – om man sänker det totala skattetrycket ramlar poletten ner. Den utgående finansministern menar att så är det inte alls, trots att siffrorna talar sitt tydliga språk.
Enda sättet att få den socialdemokratiska ekvationen att gå ihop är att ha en sjuhelvetes tillväxt. Men så blir det ju inte heller. De tillväxtsiffror som strax innan valet påstods vara »urstarka« devalverades redan en vecka efter valet till usla. Och det lär knappast bli bättre om de rödgröna får ännu en chans att driva sin företagarfientliga politik.
Till sist får man slut på andra människors pengar.
Sedan kan man fråga sig vad som händer med ett samhälle och dess invånare där allt mer »ansvar« flyttas från civilsamhället och marknaden till en allt mer centralstyrd och politiserad överhet. Historien erbjuder en del avskräckande ledtrådar.
Det vore intressant att få veta hur stor Socialdemokraterna anser att staten kan bli. Finns det över huvud taget någon gräns? Har de ens tänkt tanken? Det verkar inte så.
Det finns en liknande trend i många länder. Men Sverige är extra intressant att observera, eftersom vi ligger i frontlinjen. Vårt land kommer att bli ett av de första som går in i väggen.
Den svenska »demokratiska socialismen« är i grund och botten bara socialism. Det som skiljer den från andra socialistiska experiment är att kravmaskinen vilar på ett demokratiskt mandat, som upprätthålls genom att lova mer till fler och genom att muta folk med deras egna pengar. Men målet är det samma.
Och resultatet kommer att bli detsamma som det alltid blir. För att uppnå ekonomisk jämlikhet måste staten ta till allt mer påträngande tvångsmedel. Förr eller senare kommer det att bli viktigare att upprätthålla skattebasen än de medborgerliga fri- och rättigheterna. Möjligen är vi redan där.
Som någon uttryckte saken:
Människor som är fria är inte lika.
Människor som är lika är inte fria.
/ HAX
