Det finns många olika sätt att förändra samhället. Man kan gripa makten, på demokratisk väg eller annan. Man kan skapa parallella maktstrukturer som tränger ut de etablerade. Och man kan förändra människorna, deras sätt att tänka och att vara.
För den som förespråkar en offensiv ideologi med maktambitioner är det mest en fråga om vilken väg som är framkomlig. Om folket till exempel inte vill ge ett demokratiskt mandat och inte heller går att hetsa till revolution, då söker man andra vägar. Då intar man kommandohöjderna, till exempel inom media och förvaltning. Eller så manipulerar man människors sätt att tänka. Det ena behöver inte utesluta det andra, när alla vägar har samma mål.
Om man kämpar för en ideologi som inte respekterar människans naturliga rättigheter – då blir det viktigt att sudda ut gränser som rätt och fel, mitt och ditt. I extrema fall relativiseras till och med människans rätt till liv och till sin egen kropp. Den moderna historien är fylld med avskräckande exempel.
Mest förrädiskt – och ibland mest absurt – blir det när denna kamp förs med »mjuka« medel. När man vill förändra människors bild av världen och verkligheten, när man försöker styra samhällsagendan, när man ändrar i språket och när man försöker justera människors sätt att tänka och vara.
Riktigt giftigt är det förhållande att folket inte sällan kan förmås att foga sig efter bilder som är direkt motstridiga. Som att i ena sekunden driva frågan om mäns våld mot kvinnor och sexuella trakasserier – för att i nästa ögonblick förringa eller relativisera vissa typer av sådant beteende eller vissa gruppers dylika beteende, eftersom det annars kan bli problem med andra politiska (men inte nödvändigtvis kristallklara) mål.
Det finns massor av exempel på sådant inom den radikala feminismen, identitetspolitiken och postmodernismen. Det intressanta är att dess kolportörer allt för ofta kommer undan med det.
Man kan tycka att sådant borde leda till kognitiv dissonans, det vill säga en mental stress som orsakas av att man är bärare av två eller fler motstridiga uppfattningar – eller att ens idéer inte stämmer överens med den observerbara verkligheten.
Tyvärr är detta långt ifrån alltid fallet. Istället uppstår det fenomen som George Orwell beskrev i sin klassiska bok 1984: Dubbeltänk.
1984 bjuder på flera olika intressanta koncept. Wikipedia förklarar…
- Dubbeltänk (doublethink) innebär att kunna hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och att dessutom acceptera båda som sanna, att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning.
- Krimtänk (crimethink) är en tanke som är kriminell. Det behöver inte vara något som man medvetet tänker. Det kan vara något man av misstag uttrycker i sömnen.
- Nyspråk (newspeak) är ett språk som utvecklas med syfte att begränsa individens tankeutrymme.
Det är inte svårt att se paralleller med dagens svenska samhälls- och debattklimat. Vi kan i vissa politiska kretsar se uppenbara exempel på direkt motstridiga, ologiska och verklighetsfrånvända trossatser. Vi vet att den som inte håller tand för tunga kan riskera sin karriär, sitt arbete och sin ställning i samhället. Och vi ser hur man försöker förändra själva språket till att passa vissa politiska syften.
1984 var en varning, inte tänkt som en instruktionsbok. Sedan blir det inte bättre av att vi samtidigt håller på att bygga upp en aldrig tidigare skådad övervakningsstat och att överheten ständigt försöker strypa det fria flödet av information.
Detta är inget annat än totalitära tendenser. Möjligen med förment goda föresatser, eller inga föresatser alls. Ibland drivna av olika grupper i samhället med sammanfallande intressen. Men med en underförstådd agenda.
Sverige är på väg in i något som historien upprepade gånger har varnat oss för. De flesta kommer inte att inse detta förrän det är för sent. Somliga aldrig. Men om detta får fortgå, då kommer vi förr eller senare fram till en punkt där människan oåterkalleligen har reducerats från unik individ och fri medborgare till undersåte.
Som den judiska författaren Hannah Arendt konstaterade i sitt standardverk om totalitarismens rötter, så är normala människor inte medvetna om att allt är möjligt. Allt.
Hon gör även följande intressanta notering. »En fundamental skillnad mellan moderna diktaturer och alla tyrannier i det förflutna är att terror inte längre används som ett sätt att utrota och skrämma motståndare, utan som ett verktyg för att härska över människomassor som är fullkomligt lydiga.«
En svaghet i tesen att det aldrig får hända igen, är att ingen tycks vara riktigt säker på vad »det« egentligen är. Samtidigt som vi måste lära av historien kan och får vi inte förvänta oss att hoten mot människans frihet och värdighet kommer i samma form och skepnad som tidigare. Vaksamhet är vårt enda försvar.
/ HAX
