Blockpolitiken har haft en roll att fylla, på den tiden vi bara hade två politiska block. Den var då en förutsättning för att kunna bilda en majoritetsregering. Men så är det ju inte längre. Inte sedan vi fått tre »block« i riksdagen.
Samtidigt verkar blockpolitiken ha tappat sin lyster. Regeringen Reinfeldt 2 upprätthöll förvisso makten – men utan varken ambition, riktning eller kraft. Socialdemokraterna har fått dras med Miljöpartiet, som ogillas av stora delar av partiet. Och de har tvingats luta sig mot Vänsterpartiet, som kunnat plocka massor av »reformpoäng« utan att behöva ta ansvar.
Man kan i vart fall leka med tanken på att lägga blockpolitiken i malpåse och istället låta partierna vimsa fritt i riksdagen. Det skulle ge en helt ny dynamik och kunna få oväntat positiva effekter.
Till exempel skulle M+KD+S+SD kunna rösta fram en seriös energipolitik och förmodligen även hamna i stort sett lika i migrationsfrågorna.
Riksdagen skulle kunna göra ett brett omtag när det gäller polisen, försvaret, skolan och bostadspolitiken. Utan en majoritetsregering som sätter prestige i att trumma igenom sina egna förslag skulle en hel del knutar kunna lösas upp.
Om riksdagen dessutom kan ta sig mer makt i utnämningsfrågorna skulle man kunna byta modus operandi – från att gynna karriärbyråkrati till att premiera kompetens. Helt enkelt eftersom regeringen då inte kan utse sina kompisar hur den vill.
Fokus skulle helt enkelt kunna flyttas från att bara handla om makt till att handla om sakfrågor och resultat.
För det är uppenbart maktfrågan som just nu fått hela politiken att gå i baklås. Här kan man dessutom misstänka att det främsta skälet till att alla andra så intensivt avskyr SD handlar mer om att partiet blockerar makten än dess historia och politik.
En levande parlamentarisk demokrati där alla partier röstar som de vill och söker uppgörelser inför öppen ridå i riksdagen – vore inte det värt att pröva? Det skulle dessutom ge en sundare maktdelning där riksdagen står för den lagstiftande makten och regeringen för den verkställande makten – istället för att regeringen ägnar sig åt toppstyrning och reducerar riksdagen till ett knapptryckarkompani.
I det perspektivet är det bara bra att regeringen (vilken det än må bli) är en minoritetsregering. Makten bör vila hos de folkvalda, inte i Rosenbad.
/ HAX
