En tanke som föresvävat mig är att ingen egentligen vill ta på sig regeringsansvaret. För att partierna vet vad som väntar. Och för att de inte har några rimliga lösningar på saker och ting.
Vi har till exempel sett hur både M och S fått i uppdrag att sondera sina respektive möjligheter att gripa makten. Men… inget. Nada. Speciellt anmärkningsvärt är detta när de gäller Sossarna. Ger man dem lillfingret tar de normalt sett hela armen. Men inte den här gången. De högg inte ens på betet. Det är inte normalt.
Sedan tog Ulf Kristersson en kula, för sitt partis heder. Han kan komma tillbaka som statsministerkandidat. Eller välja att dumpa de luriga mittenpartierna och istället köra sitt eget race i opposition. Som en modern Gösta Bohman.
I går gick så den heta potatisen över till Annie Lööf. Som säger att hon vill ha Kristersson som statsminister samtidigt som hon röstar nej till honom. Spåren av av förvriden spelteori är uppenbart. Samt ett pedagogiskt problem att förklara för massorna.
Ett rykte som jag fastnat för är att Lööf just nu bara vill slå ihjäl tid. Sedan dumpa bollen på någon annan och gå i opposition. Varför? För att bli en svensk Macron, naturligtvis. För att göra Centerpartiet till ett svenskt En Marche! Well…
Lööf som potentiell statsministerkandidat är för övrigt rena julafton för alla som vill konspirera om att hon varit på Bilderbergarnas årliga möte. Fast det har å andra sidan även Löfven. Så eventuella konspirationsteorier har en potential att smeta på alla.
Men, nej. Annie Lööf blir inte statsminister. Hon är opålitlig. Och så har hon återfått den där otäckt blanka, frireligiösa blicken hon har när hon medvetet gör saker som är fel. Jag känner igen den från FRA-omröstningen.
Men hon kan lika lite ändra mandatfördelningen i riksdagen som fysikens lagar. Möjligen bör man hålla ett öga på om hon håller på att koka ihop något slags DÖ 2.0. Det skulle faktiskt inte förvåna mig.
Problemet är för övrigt inte att ena eller andra blocket skulle vara mer lämpat att styra landet än något annat. De är båda olämpliga. Fast på olika sätt. Vad vi har över hela linjen är ett kompetensproblem. Vilket över huvud taget inte adresseras. Den inkompetenta sekt som leder oss vill helt enkelt inte ha en massa nytt folk som kommer och lägger sig i. Sådan är väl den mänskliga naturen.
Vilket naturligtvis straffar sig över tid. Och så blir det som det blir.
Jag skulle vilja hävda att om man nu nödvändigtvis skall ha en allomfattande stat (vilket jag för övrigt inte vill) – då borde kompetens, duglighet och ansvarstagande vara en absolut och främsta prioritet. Så att man har koll på vad man sysslar med. Men jag kanske bara är gammaldags.
Så vad händer nu? Man skulle kunna öka det absurda inslaget genom att riksdagen gaddar ihop sig och väljer Stefan Löfven till statsminister. En ren S-regering. Utan MP. Utan att behöva luta sig mot V. Utan skymten av egen majoritet i riksdagen. Jag tror faktiskt att han skulle ta jobbet.
Varför skulle man inte kunna tvinga Stefan Löfven att bli statsminister? Igen. Han blev ju tvingad att bli partiledare. Sedan kan alla skylla allting på honom. Vilket är mycket praktiskt.
Eller så börjar man behandla SD på samma sätt som Vänsterpartiet. Det vill säga korrekt, men med vetskap om vilka man har att göra med.
/ HAX
