Det kan hända att jag bara är en grinig gammal gubbe. Men jag upplever att det tänks för lite här i landet. Det är nästan som om folk är rädda för att tänka.
Vi har massor av ytlig underhållning. Alla söker omedelbar tillfredsställelse. Nyheterna är så snuttifierade att inga djupare slutsatser eller analyser får plats. Blir det tyst för en sekund, då skall det pladdras för pladdrandets egen skull.
Vill man ha ordning på sitt liv krävs en hel del eftertanke. Vill vi ha ordning på vårt land krävs först och främst ett verklighetsförankrat, logiskt och rationellt offentligt samtal – med utrymme för att kritiskt pröva olika tankespår.
Naturligtvis är det obehagligt att tänka. Helt enkelt eftersom det kan rikta blicken mot ens eget ansvar för den rådande livssituationen. Förnuftsmässigt tänkande kan leda till insikter om att man behöver göra jobbiga förändringar i sitt liv. Eller i vart fall sätta upp några personliga mål att sträva efter, istället för att vara slumpens och omständigheternas offer.
I större skala är det samma sak. Ingen i den politisk-byråkratiska sfären vill ge sig in i en djup diskussion – eftersom en sådan riskerar att sluta med att man haft fel eller att ansvar vilar vid ens egna fötter. Hellre än att diskutera verkliga lösningar på verkliga problem är det enklare att försjunka i esoteriska symbolfrågor. Eller i så kallade samverkansprojekt, vilket är en kreativ metod för samtliga inblandade att slippa ta ansvar.
Politiken är så fylld av förutfattade meningar, dogmer, prestige, surdegar och revirpissande att allt fritt tänkande och all konstruktiv debatt blivit omöjlig. Och folkets partisympatier styrs allt mer av samma mekanismer som valet av favoritlag i fotboll – inte nödvändigtvis utifrån rationella överväganden, men oerhört laddade.
De gamla grekiska och romerska stoikerna utvecklade ett intressant förhållningssätt till sin omvärld. Det kan sammanfattas ungefär så här, målat med bred pensel: Det är inte händelser, andra människor, deras ord eller handlingar – i sig – som gör oss upprörda. Boven i dramat är våra tolkningar och reflexmässiga reaktioner. Den goda nyheten är att vi i kraft av vår tankeverksamhet kan kontrollera vår respons. Därmed kan vi också välja en mer konstruktiv attityd till det som sker omkring oss. Vilket som regel ger ett bättre utfall än vrede, tandagnisslan och gnäll.
Se där vad man kan åstadkomma med lite tankeverksamhet.
/ HAX
