För att låna den så omtalade professor Jordan B. Petersons ord: Ordning är när människor i din omgivning handlar i enlighet med införstådda sociala normer samt förblir förutsägbara och samarbetsvilliga.
Detta – ordning – är ett tillstånd som nästan alla människor eftersträvar. Lugn och ro. Allt under kontroll. Trygghet. Att få sköta sitt, utan att behöva se sig över axeln. Att slippa vara rädd.
Sett ur detta perspektiv är Sverige ett märkligt land. Socialdemokraterna har haft trygghet som sitt främsta försäljningsargument. Trygghet vid sjukdom. Trygghet vid arbetslöshet. Varvid man har skapat en stat som erbjuder så mycket ekonomisk trygghet att den bromsat upp människors och samhällets utveckling och framåtskridande. Vilket i sin tur leder till att vårt samhälle tappar den evolutionära, nyskapande kraft som är så viktig.
Samtidigt har Socialdemokratin fullständigt misslyckats med att skapa yttre ordning och trygghet. Folk litar inte längre på att de kan få hjälp av polisen. Vårt försvar förmår inte försvara oss mot yttre fiender. Det dödliga våldet är mångfalt högre än i jämförbara länder. Människor dör i vårdköerna.
Det ena ger det andra. Människor som hålls i (av sossarna skapat) bidragsberoende och utanförskap i våra problemförorter kan inte känna igen sig i bilden att landet går som tåget. Ibland drivs deras frustrerade barn till vandalism, gängkriminalitet och våld. Så många lyckade förebilder har de inte att se upp till, eftersom staten gör allt för att människor inte skall kunna bli rika på arbete.
Ser man till landets »ursprungsbefolkning« har våra politiska ledare totalt underskattat reptilhjärnans kraft i vissa specifika lägen. Om det kommer en massa folk till den plats där vi bor, om de ser annorlunda ut, om de talar annorlunda och om de beter sig annorlunda – då väcker det naturligtvis viss berättigad betänksamhet. Vilka är de? Vad vill de? Vad gör de här? Är de farliga?
Istället för att förhålla sig till denna oro, väljer våra politiska makthavare att föra in en moralisk dimension i bilden: Vi är goda. Goda människor är toleranta och solidariska. Goda människor är överseende och flata. Goda människor ställer inte samma krav på de stackars utlänningarna som på andra människor. Vilket i bästa fall inte alls svarar på en oroad allmänhets frågor – och i värsta fall är direkt kontraproduktivt.
En sak som är så skön med att bo i Berlin (jag bor i en stadsdel där minst en tredjedel av befolkningen är utlänningar) är att här skiter man högaktningsfullt i vem du är. Folk skall bete sig anständigt och gör de inte det, då säger man till. Om nödvändigt på skarpen. Man vänder inte bort blicken, av fruktan att bli brännmärkt som rasist – som man ofta gör i Sverige. På så sätt är det ibland lite fyrkantiga Tyskland bättre på att behandla människor lika än den moraliska stormakten i norr.
Personligen anser jag att invandring av människor som kan och vill försörja sig själva är en tillgång. Men det är det svenska tjafset jag inte orkar med. Den moraliska bajsnödigheten. Krumbukterna för att upprätthålla en illusion av moralisk överlägsenhet. Bristen på rimlighet och sunt förnuft.
Det måste helt enkelt handla om att upprätthålla samhällskoden. Det öppna, fria, demokratiska samhällets kod – som bland annat säger att du skall respektera andra människor, deras frihet, säkerhet och egendom. Som säger att individen är ansvarig för sina handlingar. Som välkomnar alla som är beredda att leva efter samma grundläggande regelbok.
Åter till professor Peterson: Människor som lever efter samma kod görs därigenom ömsesidigt förutsägbara för varandra.
Lyckas den härskande politiska klassen inte förhålla sig till detta – då kommer allt fler människor tyvärr att rösta på partier som är auktoritära och främlingsfientliga. Vilket man knappast behöver vara raketforskare för att inse.
/ HAX
