Tillit är en lugnande, sammanhållande och konstruktiv kraft i ett samhälle. Att människor beter sig rimligt och rationellt. Att man kan lita på bilden av verkligheten. Att andra inte försöker luras, ljuga eller förtiga när det gäller viktiga saker. Att människor i ens omgivning är rimligt förutsägbara och samarbetsvilliga. Att samhällets olika aktörer sköter det de förväntas sköta. Att saker och ting fungerar.
Vad gäller traditionella media är det värsta inte att de är vänstervridna. Det känner vi redan till och det kan vi därmed förhålla oss till. Vad som är värre är att vi inte kan lita på att media återger verkligheten på ett korrekt sätt. Med det kollapsar våra referensramar. I kombination med något slags ambition att omskola folket blir detta särdeles lömskt.
För att inte tala om våra politiker. Om de inte ljuger för att tillskansa sig makt över andra – då ljuger de för att försöka dölja sin egen inkompetens. Det tycks ju vara så olyckligt att våra politikers ambition att styra och ställa över folk endast överträffas av deras bristande förmåga att sköta allt sådant i vårt samhälle som de redan lagt under sin kontroll. Deras nytta är en illusion. De är helt enkelt inte trovärdiga. Och de börjar möjligen frukta folkets vrede, vilket kan göra dem farliga på allvar.
Och i politikens förlängning en allt mer självsvåldig statsapparat som griper allt mer makt och tar allt större resurser från befolkningen. Marinerad i politisk korrekthet och besatt av paternalism. Drabbad av den ineffektivitet som så gott som alltid är kopplad till offentlig verksamhet. Och utom egentlig kontroll.
Det räcker med en hastig blick för att inse att rättsväsendet inte primärt är ute efter rättvisa i objektiv mening. Och polisen beter sig allt mer som den härskande klassens väpnade gren. Mer så, än som en ordningsmakt med syfte att tjäna och skydda folket. Detta toppat med morallagar och rättspositivism har skapat ett träsk, i vilket den rättsvårdande makten tappat mycket av sådant som är viktigt och centralt ur sikte.
Även om jag är vän av en fri marknad, så litar jag inte heller på stora företag. De bygger upp egna byråkratiska strukturer som fungerar ungefär lika illa som byråkrati brukar fungera. De driver politikerna att stifta lagar som skyddar dem mot marknadens utveckling och mot ny konkurrens. De mjölkar skattebetalarna på pengar för att hålla liv i dödsdömd verksamhet. Så man kan inte räkna med att de alltid är uppriktiga.
I en generell välfärdsstat går det inte ens att lita till människors rationella egenintresse. De band av ömsesidig nytta människor emellan som bygger ett starkt och välmående civilsamhälle, de har i stora delar slitits sönder av statens och politikens ambition att bestämma över allt och alla. Med välfärdsstatens perverterade incitamentsstruktur följer en helt ny form av egenintresse, där alla tror sig kunna leva på andras bekostnad. Allt och alla dras in i någon form av makaber, ohållbar ekonomisk dödsdans.
Under kriget i ex-Jugoslavien fanns en oppositionell radiostation i Belgrad som jag vill minnas hette B52. Den hade som paroll »Lita inte på någon. Inte ens på oss.« De hade insett något viktigt.
All information har en avsändare. Och alla avsändare har ett syfte med vad de har att säga. Alla drivs av en agenda. Och den är inte nödvändigtvis det samma som det allmänna bästa. Därför måste allt ifrågasättas. Alltid.
Överheten är som ett litet barn. Den testar hela tiden gränser. Och möter den inget motstånd – då blir dess makt med tiden total.
Alternativet till Sossesverige är frihet och ansvar. Spontant och frivilligt samarbete som är till nytta för såväl den enskilde som för samhället. Ett perspektiv som utgår från individen och hennes naturliga rättigheter såsom frihet, säkerhet och egendom. Ett öppet samhälle som stimulerar kreativitet och företagsamhet. Maktdelning, rättsstat och tolerans. En stat vars uppgift är att tjäna den enskilda individen, inte tvärtom. Och som lämnar vanliga människor ifred.
/ HAX
