Jag funderar kring fenomenet med IS-krigare och deras familjer som vill »hem« till Sverige och den svenska rättsstaten, välfärden och kommunala simskolan. Det är en fråga med många bottnar och stickspår.
Låt mig börja med det uppenbara: Att gå i krig mot den västerländska demokratin, dess värdegrund, dess frihet, dess tolerans och dess humanism – för att sedan, när striden verkar förlorad, vilja bli hämtad tillbaka »hem« till allt detta är en absurditet. Det är arrogant och oförskämt. Det är aningslöst och för all del principlöst. Och det är ovärdigt, på så många sätt.
Att frivilligt gå i krig, att döda krigsfångar på de mest bestialiska sätt, att ägna sig åt terrorism, att tortera och att våldta – och sedan tro att man sorglöst kan lämna allt detta bakom sig… Det väcker en högst berättigad vrede hos alla oss andra.
Samtidigt finns det något i allt detta som möjligen beskriver en mer allmänt bristande insikt om att handlingar har konsekvenser. Vilket är något vi ser på många fler områden.
Till exempel när vissa individer i vårt samhälle kränker andras frihet, säkerhet och egendom utan att förvänta sig några direkta konsekvenser. Vilket dels beror på bristande respekt för andra. Dels på att staten inte klarar att leva upp till sin mest grundläggande funktion – att skydda medborgarna och att lagföra förövarna.
Man kan även vända på steken. Allt för många saboterar sin framtid, till exempel genom att inte värdesätta den utbildning de erbjuds. Allt för många saknar de mål som är helt nödvändiga för att man över huvud taget skall kunna sträva efter något. Så de misslyckas. Sedan skiter de i allt och skyller på resten av samhället.
En teori till varför det är på detta sätt är att det rådande paradigmet går ut på att curla sönder människor – samtidigt som det förnekar dem deras frihet och inte ställer några krav på enskilt ansvar.
För makten är det kanske bekvämt med undersåtar istället för fria medborgare. Men för samhället som helhet är det förödande.
En kompatibel teori är att det i den svenska modellen betraktas som fult eller suspekt att jobba hårt, lyckas, skapa välstånd, vara företagsam och vara sin egen lyckas smed. Denna oginhet är inte bara till skada för samhället som helhet. Den är även en grogrund för kriminalitet, bidragstrixande och mygel – eftersom detta är de enda återstående vägarna till ett bättre eller i vart fall relativt bekymmersfritt liv.
I sammanhanget skall man hålla i minnet att allt detta är resultatet av en medveten (och missriktad) politik. Det behöver med andra ord inte vara så här.
Med risk för att upprepa mig vill jag föreslå en alternativ värdegrund: Människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för denna går där någon annans frihet, säkerhet eller egendom kränks. Därtill skall alla vara lika inför lagen och ha lika rättigheter inför det offentliga.
Vad det handlar om är att etablera en stark värdegemenskap kring individens frihet och ansvar. Om ömsesidig respekt. En insikt om att handlingar får konsekvenser – såväl i ett positivt som negativt perspektiv. Samt att på ett trovärdigt sätt upprätthålla dessa principer.
Det löser säkert inte alla problem. Men det skapar i vart fall en moraliskt hållbar plattform, från vilken man kan möta många av de problem som uppstår.
/ HAX