Politik drivs nuförtiden huvudsakligen av maktambitioner. Och tempot drivs upp av agendadriven media som vill ha konfrontation och omedelbara svar förpackade i 10-sekunderssnuttar. Vilket knappast gynnar allmänintresset.
Om man verkligen vill hantera svåra frågor på ett ansvarsfullt sätt – då kräver det ett öppet sinne, ödmjukhet, respekt för fakta, analys och en konstruktiv debatt där man tar sig tid att diskutera olika alternativ grundligt och förutsättningslöst.
Kritik bör vara konkret, helst bygga på förstahandsuppgifter och levereras så snabbt som möjligt. Den måste förklara konsekvenser och leda till ett förändrat beteende. Även om en handling, åsikt eller analys är fel, så kan man fortfarande respektera människan bakom misstaget. Och framförallt: Om man vill ha en konstruktiv dialog – då bör denna diskussion ske i avskildhet. Inför öppen ridå och publik går det istället prestige i det som diskuteras, vilket leder till att ingen kommer att medge att något gått fel hur uppenbart detta än må vara.
Vilket leder mig till att påstå att den uppskruvade politiska och mediala debatten är ett hot mot utveckling och framåtskridandde. Den handlar bara om att ta billiga poäng och om att se bra ut. Med syfte att gripa och behålla makten.
Ett annat problem är att politiker är så totalt fantasilösa. De tycks sakna förmågan att förutse oväntade och oönskade konsekvenser av politiska beslut. Eller att ens förstå att sådana kan uppstå. Vilket kanske inte är att undra över. För om de verkligen förstod hur ett dynamiskt samhälle fungerar – då skulle de tvingas ompröva allt de sysslar med, sin egen ställning och sin egen makt. Då är det bekvämare att köra på som vanligt, med skygglapparna på.
Resultatet blir illa fungerande samhällelig kärnverksamhet, förvaltningskris och symbolpolitik. Och det är nästan alltid enklare att ägna sig åt trams än åt verkliga, svåra problem. Men att inte göra något i viktiga frågor får också konsekvenser.
Så politiken sluter sig inåt. Transparensen minskar och beslutsprocesserna blir så snåriga att det blir i stort sett omöjligt för vanligt folk att följa vad som sker, än mindre påverka. (Speciellt gäller detta i EU, varifrån 60-80 procent av vår lagstiftning kommer.)
Detta fungerar dock bara fram till en viss punkt. Om medborgarna upplever att den offentliga kärnverksamheten förfaller allt för mycket och att de inte får valuta för sina skattepengar, då vacklar det så kallade samhällskontraktet. Om politiken blir allt för elitistisk kommer folk att välja andra, mer populistiska alternativ – som inte nödvändigtvis är ett dugg bättre och som för med sig andra, helt nya problem.
Enklast löser man alla problem genom att minska politikens makt, ställa krav på kompetens och fokusera på ett fåtal med nödvändighet gemensamma, centrala och systemkritiska samhällsfunktioner. Och att i övrigt låta människorna, civilsamhället och marknaden skapa en fungerande, spontan ordning bygd på frivilligt samarbete.
/ HAX
