Den svenska migrationsdebatten är deprimerande. På ena sidan står de som är oroliga för de praktiska och ekonomiska konsekvenserna – tyvärr lite på samma sida som en del andra människor som ogillar all slags utlänningar. Men alltså inte av samma skäl. På andra sidan står de allmänfarligt naiva som inte ser några direkta problem med bidragsinvandring. De har också en svans – en ytterkantsvänster som drivs av allt som kan tänkas skapa konfrontation.
Även om vi avfärdar de främlingsfientliga och de revolutionära, så tycks all form av rimlig debatt vara omöjlig att föra i Sverige. Sunt förnuft-människorna upprörs på sin kant av utvisningar av fullt integrerade invandrare som jobbar och försörjer sig själva. Och handhjärta-folket släpper på anhöriginvandringen i ett redan överansträngt system – för att vara snälla. Däremellan finns en kommunikativ avgrund.
När sunt förnuft-folket påpekar att en omfattande asylinvandring kommer att få ekonomiska konsekvenser, inte minst för välfärds- och trygghetssystemen – då svarar handhjärta-folket med att kalla dem för rasister.
Så man kanske måste belysa sin tes ur andra vinklar för att föra diskussionen framåt. Som att varken svenskar eller invandrare kommer att kunna leva på sin pension om man tillför detta pyramidspelsliknande system nya deltagare som inte varit med och betalt från början. Som att vård och omsorg riskerar att drabbas när kommunerna nu får betala sin egen nota för mottagandet. Fast frågan är om sådana argument räcker – eller om man måste lägga ännu mer tyngd på det samtidigt både sakliga och känslomässiga. Se det som en knepig pedagogisk utmaning.
Du förstår säkert vart jag är på väg. Om vi skall få en rimlig debatt – och därmed en rimlig politik, vad gäller asylinvandringen – då måste man använda argument som känns relevanta och ett språk som är bekant för den andra parten. (Detta är vanlig enkel triangulering, som den var från början. Att ta över motståndarnas frågor – men inte deras politik.) Vill man få folk att lyssna, då måste man tala deras språk.
Men det bygger naturligtvis på att man vill komma framåt. Att man inte är nöjd med att posera, bygga halmgubbar och vara oförskämd mot alla som har en annan åsikt. Och då politik numera handlar mer om makt än om att blicka framåt, så kan det ju vara lite si och så med den saken.
Det är som det är. Inte ens om vi ville kasta ut varenda utlänning – vilket vi absolut inte vill – skulle det vara möjligt. Vi får kanske till och med leva med att en del människor vistas i landet trots att de inte har rätt till det. Verkligheten är som den är. Så intressant. Vi får göra så gott det går. Och då är det bättre att ha en konstruktiv attityd än att (bara) gnälla.
Nu gäller det att få in de nya svenskarna i produktiv sysselsättning, så att de bäst möjligt kan bära sina egna välfärdskostnader och bidra till tillväxten. Något annat realistiskt alternativ existerar inte. Och med tiden lär de bli rätt svenska, de också. Även om det kanske tar någon generation.
Debatten behöver svalkas av. Låt oss på ett konstruktivt sätt försöka hantera vad vi har för handen innan vi tar på oss mer än vad vi klarar av. Det kan väl ändå inte vara en extrem position? Eller?
/ HAX
P.S. / Allt det ovanstående relaterat till det system vi har att verka inom idag. I ett rimligt, frihetligt samhälle hade istället följande gällt: Människor har rätt att bo var de vill, men inte på andras bekostnad. Och de skall respektera samma regler som alla andra – samt i vid mening sina medmänniskors frihet, säkerhet och egendom. / D.S.
