Statsminister Stefan Löfven (S) var verkligen spektakulärt usel i SVT Agenda om gängvåldet, i söndags. Aftonbladets Lena Mellin kallar det en katastrof. Och man vet att det är illa när SD-folk på nätet sprider intervjun i sin helhet, oklippt och okommenterad.
Frågan alla ställer sig är om Löfven var totalt oförberedd eller om han helt enkelt inte förstått hur verkligheten ser ut. Det enda som verkade viktigt var att försöka sprida ut ansvaret på andra, att spela the blame game.
Det är väl så här det går när man byråkratiserar och politiserar polisen, kan man anta. När annat blir viktigare än att tjäna och skydda allmänheten. När kärnuppgiften börjar betraktas som ett störningsmoment.
Om man står inför en komplicerad uppgift är det viktigt att man sväljer förtreten och vågar omge sig med människor som är smartare än man själv. Vilket i statsministerns fall borde vara rätt enkelt. Men han verkar mest omges av människor som skyddar honom mot verkligheten och använder honom som strumpdocka. Hur som helst blir det inte speciellt bra.
Löfven har uppenbart passerat sitt bäst-före-datum. Det finns inte längre varken ambition eller riktning. Om det någonsin funnits. Vi skall komma ihåg att Stefan Löfven aldrig ville bli partiledare eller statsminister. Han utsågs genom att han förlorade en omgång av hela havet stormar i Verkställande Utskottet.
När han utsågs skrev jag något om att han kommer att bli en garanti för att Socialdemokraterna inte kommer att utvecklas en millimeter. Jag tror till och med att jag blev intervjuad i radion om det där. Och att jag fick skäll av folk som tyckte att jag var för negativ.
Nu skulle ju Partiet gå strålande dagar till mötes efter den pinsamma parentes som var Håkan Juholt. Men istället kom man att dras med de sämsta valresultaten sedan den allmänna rösträtten infördes. Och med en strid ström av arbetare som går till SD. Kvar finns spillran av ett parti, som slits mellan egocentrerad nostalgi och identitetspolitik.
Det är alltid lite av ett Ceaușescu-moment när politiker inser att de tappat kontrollen över verkligheten och fått folket emot sig. Det är något slags blandning av tafatt förvirring inför vad som sker och oro. Vilket är ungefär vad landets statsminister utstrålade i tv i söndags kväll.
Socialdemokraternas förhållande till makten är direkt osunt. I bortåt 100 år har de betraktat landet som partiets egendom och sig själva som det av någon mystisk entitet utvalda statsbärande partiet. Borgerliga maktinnehav har avfärdats som parenteser och beskrivits som känslan av en statskupp.
Men nu klarar alltså inte ens statstelevisionen av att hålla fasaden uppe längre.
Saken är helt enkelt att om man gör anspråk på makten – då måste man ha något att komma med. Men makt utan synbar funktion, allmän nytta eller ens vilja är av noll och intet värde för folket.
Socialdemokraterna har inte förmått formulera en ny tanke på 100 år. Och inget tyder på att de tänker börja nu. Så detta kan faktiskt vara början till slutet. The Party is over.
/ HAX
