Ibland slås jag av hur det offentliga Sverige – och för all del samhället i stort – reagerar som om det hade varit en enskild individ. Många av de grundläggande psykologiska reaktionerna verkar vara ungefär de samma.
När något går fel, en kris inträffar eller något oförutsett och oönskat skett är det lätt hänt att man övertolkar händelsen. Och eftersom den mänskliga hjärnan tycks ha svårt att skilja mellan verklig händelse och vår tolkning vinner ofta den överdrivna tolkningen. Då är detta vår nya »verklighet«. Som sedan i sin tur övertolkas. Och så är man inne i en ond spiral som kan leda till icke-konstruktiva tillstånd som till exempel panik, skräck, vrede, hat eller apati.
Därför gäller det att hålla gränsen mellan händelse och tolkning. Att se saker för vad de verkligen är, varken mer eller mindre. Att hålla huvudet kallt, helt enkelt. Så att man kan få en korrekt bild av situationen och fatta rationella beslut.
»Jag tror att jag har brutit armen. Så intressant.«
I vårt uppskruvade samtalsklimat och med våra sensationsdrivna media är det senare inte vad som sker. Istället höjs tonläget, positionerna blir låsta (även om de skulle vara orimliga och uppenbart felkatiga), känslorna tar överhanden – och energin riktas mot allt utom det rationella och konstruktiva.
Ett snarlikt exempel är prokrastinering, det vill säga att skjuta upp saker. Vilket ofta är ett tecken på att en individ är osäker vad gäller hur hon skall tackla en uppgift, att det inte finns någon uppenbar metod i kompetenskatalogen för att hantera vad det nu vara må. Samt att rädslan för att göra fel eller misslyckas tar överhanden.
Detta gäller även i det stora perspektivet, i politiken. Om man inte vet hur man skall hantera en viss typ av brottslighet, då är det lätt hänt att man inte gör något av egentlig betydelse. Om man inte vet hur välfärdssystemen långsiktigt skall finansieras, då är det lätt hänt att man skjuter frågan åt sidan och hoppas att det kommer att gå bra ändå. Om man inte förstår sig på enkla ekonomiska förhållanden är det lätt hänt att man fortsätter med det invanda beteende som ger röster (som att dela ut förmåner och bidrag) samtidigt som man stryper de produktiva krafterna med ständigt och slentrianmässigt höjda skatter.
Vilket naturligtvis inte fungerar. I vart fall inte i längden. Men med lite »tur« blir det någon annans problem.
Denna typ av enkla vardagspsykologiska fenomen tycks idag styra politiken från höger till vänster, stora delar av förvaltningen och samhällsdebatten.
Man skall akta sig för att sia om framtiden. Men ett par saker känns rätt uppenbara. Känsloreaktioner löser sällan kriser. Och inget kommer att bli bättre för att man sticker huvudet i sanden. Tvärtom finns det en uppenbar risk att problemen då bara blir värre med tiden.
Vilket är en nödvändig insikt om man alls skall kunna få saker och ting på rätt köl igen.
/ HAX
