Den svenska samhällsdebatten upphör aldrig att förvåna och förfära mig.
Säg att man delar en text som pekar på aktuell forskning. Allt den antyder är att regeringen nog inte riktigt vet vad den sysslar med. I nästa sekund drämmer någon godtycklig människa i sociala media till en med rasist-kortet. Detta trots att den delade texten inte har ett ont ord att säga om nya svenskar – utan bara pekar på effektivare och mer rationella sätt att hjälpa invandrare in i det svenska samhället. När blev det rasism?
Säg att man frågar en person som oroas över klimatfrågan vad man konkret bör göra för att hantera problemet ifråga. Genast blir det konstig stämning. Tanken att man – om det verkligen är ett klimatnödläge – kanske borde göra något mer konstruktivt än att skambelägga flyget och ge skatterabatt för el-cyklar betraktas med stor misstänksamhet. Nämn att IPCC faktiskt förordar kärnkraft och det är som att svära i kyrkan. Och tanken att det kan vara bra med ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling för att möta framtidens potentiella hot och problem – hur de än ser ut – möts med förakt.
Påpeka att fattigdomen i världen har minskat – och folk blir förbannade. Nämn att barnadödligheten stadigt sjunker – och du utmanar vissa människors hela världsbild. Undslipp dig att antalet döda i krig är på en historiskt låg nivå – och du betraktas som en farlig idiot.
Jag gör inte på något sätt anspråk på att veta allt eller att alltid ha rätt. Men det finns en hel del intressant fakta – som står sig även när de utsätts för kritisk granskning – som jag antar är korrekta. Särskilt när de underbyggs med logiska argument och observerbara händelsekedjor. Det är helt i sin ordning att ifrågasätta dessa. Men då skulle jag så väldigt gärna vilja höra någon form av argument med mer substans än att alltihop säkert bara är lögn.
På något sätt har vi hamnat i en absurd situation där världens samlade information och kunskap finns åtkomlig i ett globalt nätverk som är tillgängligt för var och en via telefonen – men där oroande många samtidigt har blivit fullständigt faktaresistenta. Och där verkligheten, så gott vi kan observera den, påfallande ofta avfärdas med känsloutbrott.
Det kan kanske handla om politiska krafter som är i rörelse för att skapa en illusion av en verklighet som bättre passar deras syften. Det kan vara fråga om att media bara kan sälja lösnummer och dra klick på elände, larmrapporter och katastrofer. Det kan vara fråga om att folk helt enkelt inte mår bra om de inte får må lite dåligt. Det kan vara tribalism, där själva tanken på att man själv kanske inte är alltigenom god och att de andra kanske inte är alltigenom onda är outhärdlig. Kanske är det grupptänk. Kanske destabilisering. Eller något annat.
Allt landar i att vi ofta inte kan komma överens om vår bild av ens de mest grundläggande förhållanden. Vilket i sin tur gör det oerhört svårt att möta framtiden på ett rationellt och konstruktivt sätt.
Tendensen att vilja brännmärka kättare, stigmatisera dem som ifrågasätter och tysta människor med annan åsikt tycks dessutom vara i stigande. Att uttrycka en fullt fredlig och rimlig åsikt kan nuförtiden sluta med att man råkar illa ut. Till och med Facebook har fått något slags sovjetiskt drag – i det att den som uttrycker en annan åsikt än den allmänt påbjudna helt enkelt kan… försvinna.
Möjligen är det ur detta hotet mot vårt öppna, fria, demokratiska samhälle kommer att komma – den här gången.
/ HAX
