Ibland drabbas jag av tanken att vi – de lätt anarkistiska libertarianerna – troligen skulle vara bättre på att sköta välfärdsstaten i något som liknar dess nuvarande form än sossarna. Det må vara att systemet är feltänkt och felkonstruerat. Men det blir knappast bättre av att det just nu sköts av människor med maktambitioner men utan förmåga.
Vi frihetsvänner tänker annorlunda. Vi vill inte tvinga på någon något speciellt sätt att vara eller någon speciell åsikt. Istället tänker vi i termer som kostnadseffektivitet, verklighetsförankrad rationalitet, dynamiska system – och med en övergripande ambition att längst möjligt lämna vanligt hederligt folk ifred, att leva sina liv efter eget huvud.
Om välfärdssystemen över huvud taget går att styra upp, då bör man inte hålla andan medan man väntar på att sossarna skall göra det. Och vad gäller statlig kärnverksamhet som försvar, polis och rättsväsende räcker det inte att hälla pengar över dem. Det är minst lika mycket en fråga om att dessa verksamheter behöver styras upp för att åter fokuseras på sin kärnverksamhet.
Med några enkla reformer skulle man kunna få till en fungerande sjukvård, även under offentlig finansiering. Hemligheten ligger i att låta folk som kan sjukvård sköta den, istället för regionbyråkrater. Med en försäkringslösning (även om den är offentligt finansierad) skulle vi kunna få till stånd en sjukvård som är angelägen om att få erbjuda vård – istället för att vara en bristvara som man måste stå i kö för att kanske få.
En sådan pragmatisk libertarianism skulle naturligtvis befinna sig på ett brant sluttande plan. Tar man väl på sig uppgiften att sköta verksamheten, då måste det ske med ett stort mått av vaksamhet, principer och ödmjukhet. Då måste man stå emot maktens berusning – och korporativismens klingande lockrop. Då måste man ha väldigt klart för sig att det är folket, dess bästa och samhällets framåtskridande man jobbar för.
Just det där med framåtskridandet behöver inte vara så svårt. Det första som måste ske är att politiken slutar lägga sig i och styra. Istället kan entreprenörskap, frivilliga samarbeten, mångfald, valfrihet och spontan ordning bygga ett starkt och fungerande civilsamhälle som inte är underställt den politiska maktapparaten. Vore inte det befriande, så säg?
Men hur skulle det gå till? Folk varken känner till att det finns något sådant som ett klassiskt liberalt parti eller röstar på det. Hardcorelibertarianer blir knappast framsläppta i de borgerliga partierna, i den mån några sådana fortfarande existerar. Och nya partier är sällan långlivade och i princip aldrig framgångsrika.
Vill man vara brutalt uppriktig är det nog så att ett nytt politiskt parti knappast kan skapas under traditionella, folkrörelsemässiga former. Skall det flyga måste det vara en toppstyrd verksamhet med en ledare som har fullt mandat. Då måste det bli åka av, istället för organisatoriskt tröskande och interna intriger.
Och vill man provocera en smula, då startar man sitt nya parti i form av ett aktiebolag. Vilket faktiskt verkar vara OK med vallagen.
/ HAX
