På Sveriges Televisions nyheter häromdagen såg jag ett inslag om valet i Iran. Jag var tvungen att se det två gånger för att försäkra mig om att jag uppfattat det hela rätt. Budskapet var att de konservativa krafterna avgått med segern.
Helt korrekt, förvisso. Men man nämnde inte med ett ord att regimen förbjudit kandidater som utmanar den rådande ordningen från att ställa upp i valet. Eller att det pågick en omfattande bojkott av valet – eftersom det betraktades som meningslöst.
Den som inte känner till något om saken kan då lätt få intrycket att mullorna har folkets stöd. Vilket är fel. Folket skriker efter frihet och en kontrarevolution känns inte helt fjärran.
Frågan är varför Sveriges Television vidareförmedlar denna – uppenbart skruvade – världsbild. Sympatiserar man med mullorna? Förmodligen inte, eftersom man vid andra tillfällen haft rimliga reportage om protesterna. Är man okunniga? Säkert ibland, men förmodligen inte i just detta fall. Vill man medvetet vilseleda svenska folket? I så fall varför? Eller handlar det om lättja på gränsen till inkompetens?
Jag har hakat upp mig på detta. SVT må i sin samlade nyhetsrapportering kanske ge en mer fullständig bild av vad som sker i Iran. Men vid detta tillfälle som isolerad händelse – inte alls. Inslaget återspeglade på inget sätt valresultatet i en rimlig kontext. Det man sände ut gav helt enkelt en förvanskad bild av verkligheten. Vilket stör mig något oerhört.
Nu är det naturligtvis så att alla som har förstahandsinformation om någon händelse eller process vet att media ofta missuppfattar såväl stort som smått. När jag arbetade för Piratpartiet i Europaparlamentet hade vi måttstocken »tillräckligt rätt« för att avgöra när vi behövde gå in med en korrigering eller ett klargörande. Det gick helt enkelt inte att hugga på allt som inte rapporterades helt korrekt av media. Då skulle man inte få ägna sig åt annat.
Reportrar vet ofta – men inte alltid – för lite för att kunna ge en korrekt helhetsbild. Och de är dåliga på att lyssna. I sin iver att agera skjutjärnsjournalister missar de de mest lovande sidospår och följdfrågor.
Och journalister har sina egna referensramar och preferenser, precis som alla andra. Vilket naturligtvis färgar deras arbete och ibland blockerar deras deras perceptionsförmåga.
Det är som med all annan kommunikation – den sker alltid på mottagarens villkor. Fast media utgör ett filter mellan avsändaren och den slutliga mottagaren – vilket förvandlar allt till ett gigantiskt viskningsleken.
Slutligen skall man inte tillskriva sådant ont uppsåt som förmodligen bara beror på inkompetens. Och det är orimligt att förvänta sig att alla journalister skall vara raketforskare.
Men det förklarar fortfarande inte det märkliga inslaget om valet i Iran.
/ HAX
