Stora delar av all information som sprids i media är felaktig och/eller ofullständig.
I snart sagt varje nyhetssändning kan man notera att något är direkt fel, har missuppfattats eller presenteras på ett sätt som avviker från verkligheten. Inte sällan skiljer sig rapporteringen i svenska media – i vart fall i någon grad – från den i utländska.
Särskilt lömskt blir det när det handlar om urval. Det finns saker som svenska media inte är intresserade av – trots att de kan komma att få stora konsekvenser för hur vi lever våra liv. Men det vi inte känner till att vi inte känner till kan vi inte ens förhålla oss till.
Samtidigt är helt korrekta nyheter och heltäckande rapportering en omöjlighet. Om man förstår detta – och om man även följer utländsk media – då kan man på egen hand bilda sig en någorlunda rimlig bild av hur verkligheten ser ut. Men hur stor del av folket är kritiska mediekonsumenter? Hur många följer även utländsk media?
Vi tycks helt enkelt få leva med i varierande grad felaktig information och stora vita fläckar på nyhetskartan.
Samtidigt som detta är problematiskt är det inte det minsta förvånande. Få, om ens någon sitter inne med den kompletta bilden av verkligheten. Folk har ofta fel. Inte sällan har man själv fel. Och så fort information passerat första led förvanskas den. Allt blir då en gigantisk variant av viskningsleken.
Människor på sociala media har som regel inte mer koll än vanliga media. Ofta mindre. Men de bidrar genom sin mångfald ändå till helhetsbilden – och till att medias och politikers värsta klavertramp exponeras. Inte sällan är det på sociala media som vi finner information om mindre framträdande förhållanden och detaljer, som kan hjälpa oss att förstå större skeenden.
Ett intressant fenomen med sociala media är att även om de som är verksamma där i allmänhet har betydligt sämre sakkunskap i enskilda frågor än medias journalister – så rymmer dessa plattformar även ett mindre antal verkliga experter, som i varje given fråga har betydligt mer kunskap att tillföra än den genomsnittlige journalisten. Vilket kan göra grupparbeten på nätet oerhört starka i sak och slagkraftiga.
Första gången jag kom i kontakt med detta var i samband med FRA-striden år 2008. Den så kallade »blogg-bävningens« styrka var inte bara det antal röster som hördes. Genom ett omfattande länkarbete skapades något slags ledarlöst kollektiv med experter från områden som till exempel politik, folkrätt, juridik, säkerhet, underrättelsearbete, IT och PR. Tillsammans visste vi mer än vilken politiker, journalist eller expert som helst – vilket var oerhört kraftfullt.
Att sådant kan uppstå spontant tycks obegripligt för många inom politik och etablerad media. Till exempel gjorde DN sitt bästa för att utmåla FRA-motståndet som något slags rysk påverkansoperation – trots att inga belägg fanns för något sådant påstående.
Detta är värt att hålla i minnet när gamla makthavare kritiserar internet och sociala media. De är ett särintresse. Och för mycket information är som regel bättre än för lite.
Jag tror att kritiken mot sociala media främst har tre grunder:
1) Politiker, journalister och andra makthavare ogillar att bli granskade och ifrågasatta.
2) Människor med experimentella och utopiska politiska idéer – som identitetsvänstern – får mothugg, vilket den inte är van vid och ogillar.
3) I en situation med fria flöden av information framstår etablerade medias otillräcklighet allt tydligare.
Vi är nu på väg in i en situation där EU, regeringen, allehanda moraltanter, lättkränkta identitetsideologer, gammelmedia och en upphovsrättsindustri med förlegade affärsmodeller försöker inskränka internets frihet och det fria ordet.
De vill övervaka, filtrera, censurera och styra vad som får skrivas och sägas på nätet.
De vill att vi skall möta färre åsikter och infallsvinklar på nätet. De vill att vi skall få del av en mindre total mängd och mindre diversifierad information. De försöker försvara sitt gamla monopol vad gäller att formulera problem och sätta agendan.
Detta bör man hålla i minnet när vi nu är på väg in i det kanske största slaget om internets frihet: EU:s Digital Services Act.
/ HAX
