Corona-krisen har avslöjat fler brister i den samhälleliga kärnverksamheten. Vilket knappast förvånar någon. Det är en del i ett mönster – där staten på punkt efter punkt bryter sin del av det så kallade samhällskontraktet.
Istället har vi fått ideologisk experimentverksamhet och indoktrinering som står i konflikt med minst halva befolkningens åsikter och värderingar. Massor av skattepengar har vräkts ut på kultur, bistånd, organisationer och projekt som gynnar dem som står makten nära. Inte minst har den härskande politiska klassen smort sitt eget krås med arvoden, fringisar, partistöd och exotiska studieresor. Och media mutas med presstöd.
Detta i ett land som lider under ett av världens högsta skattetryck.
Istället skulle vi kunna ha ett rimligt samhälle – där det offentliga fokuserar på kärnverksamhet, kostnadseffektivitet och kompetens. Med tjänstemän som verkar i god ämbetsmannatradition istället för att använda förvaltningen som trojansk häst för politisk aktivism. En stat som varken gynnar eller göder särintressen eller politiska opportunister. En stat som i möjligaste mån lämnar vanligt, hederligt folk ifred att leva sina liv efter eget huvud.
En stat med en förutsägbar och begriplig samhällskod – som omfamnar alla som är beredda att respektera sina medmänniskor, deras frihet, säkerhet och egendom. En kod för tillit människor emellan. En kod där alla har lika rättigheter och skyldigheter inför lagen och staten. En kod för ett rimligt samhälle – där det är mindre viktigt vem som har den politiska makten, helt enkelt på grund av att staten inte längre är ett politiskt projekt.
Ett steg mot ett sådant samhälle skulle kunna vara att begränsa statens och politikens makt genom en kompetenskatalog. En listning av vad staten förväntas och tillåts göra. En arbetsbeskrivning med tydliga gränser. Som bara kan utökas till exempel genom att riksdagen fattar beslut med minst två tredjedels majoritet – samt om detta bekräftas i en folkomröstning med samma majoritetskrav.
Det är bara en idé av många. Man kan även tänka sig att den offentliga verksamheten kan fokuseras och begränsas genom ett tvåkammarsystem i riksdagen. Eller genom en tydlig, frihetlig konstitution uppbackad av en konstitutionsdomstol med tänder. Eller genom att på något sätt strypa finansieringen.
Frågan är bara om folket sätter högre värde på en liten, högfunktionell stat än på dagens system – som mutar väljarna med deras egna pengar, ständigt lockar med nya förmåner och med illusionen att alla kan leva på andras bekostnad. Jag är inte så säker på den saken.
Men om saker och ting får fortsätta att fungera som de har fungerat, då kommer det också att gå som det har gått. Och så kan vi ju inte ha det.
/ HAX
