I sociala media är det som vanligt. Lägg ut information om något förestående lagförslag som är djupt problematiskt vad gäller demokrati och rättsstat – och du får några enstaka likes och i bästa fall någon kommentar och delning. Lägg så istället ut en bild på din lunch – och du kan få hundratals tummar upp och långa kommentarstrådar.
Problematiska politiska förslag är ofta abstrakta. I vart fall till en början – vilket är det tillfälle då man har störst möjlighet att påverka något. I den mån det så småningom går upp för folk vad som är på gång, då är det nästan alltid redan för sent att göra något åt saken. I mörka stunder kan jag få för mig att detta är något som våra politiska makthavare utnyttjar.
Det är också ett problem att en riktig nyhet ofta inte blir någon nyhet över huvud taget. Om något riktigt omvälvande, farligt eller idiotiskt är i görningen – då kan det förbigås med tystnad om det är ett tidigare okänt koncept. För att bli en nyhet måste ett förslag redan vara känt, inarbetat och debatterat. En helt ny nyhet kan varken media eller allmänheten förhålla sig till. Istället ignoreras den. Vilket är något av ett moment 22.
Just nu håller EU på att slutprocessa ett förslag som kan leda till nätcensur och filtrering av allt som alla laddar upp till sociala media. Ingen bryr sig. Samtidigt har arbetet börjat med ett större lagstiftningspaket i vilket EU har ambitionen att detaljreglera och styra i stort sett allt som har med internet att göra. Ingen bryr sig – trots att det kommer att leda till att alla driftiga nätentreprenörer och riskkapitalister lär undvika Europa i framtiden.
När jag jobbade i Europaparlamentet brukade vi lite skämtsamt säga att i EU börjar man med att fatta beslut. Sedan debatterar man. Därefter tar man reda på fakta. Vilket är konsekvensen av att lagstiftning ofta bereds under radarn, utan ordentlig och offentlig debatt. Och i EU:s fall blir resultatet ofta oönskad, olämplig och direkt tokig lagstiftning som drabbar 500 miljoner människor på ett bräde.
Det är likadant i svensk politik. Detta trots att Sverige har en närmast världsunik offentlighetsprincip. För vad hjälper en sådan – om ingen bryr sig om att ta reda på och reagera på vad som är på gång. När Expressens stjärnreporter Per Wendel på 80-talet avslöjade ett pärlband av politiska affärer och skandaler, då handlade det ofta om att han gjorde något som ingen annan gjorde: Han plöjde igenom departementens och myndigheternas offentliga diarier. Svårare än så behöver det inte vara.
Demokratiskt underskott, hemlighetsmakeri, uppgörelser bakom stängda dörrar, kohandel och vänskaps-/maktkorruption är högst verkliga och påtagliga problem. Men ett minst lika stort problem är att folket inte är intresserat av vad den politiska makten har för sig.
På så sätt har vi kommit att leva i en situation där ny lagstiftning som kommer att påverka oss alla ofta kommer som en överraskning – när vi ställs inför fullbordat faktum.
/ HAX
