Så länge ljuset är tänt hos Svenska Filminstitutet – så länge har vi ingen riktig kris.
Om vi har råd att använda skattepengar för politisk styrning av svensk filmproduktion – trots att publiken röstar med fötterna och sviker – då kan man knappast tala om en allvarlig ekonomisk kris. Eller?
Man kan hoppas att corona-krisens konsekvenser leder till en ekonomisk och politisk tillnyktring. Att samhällelig kärnverksamhet prioriteras och att ideologiproduktion och annat trams får stryka på foten. Att staten fokuserar på sådant som är viktigt och tar sin hand från sådant som inte är nödvändigt för att saker och ting skall fungera.
Än är vi inte där. Att vi nu kommer att tvingas leva på lånade pengar är tydligen inte en tillräckligt stark signal. Och mycket av den samhälleliga kärnverksamheten fungerade ju inte innan krisen heller. Så folket ids inte engagera sig och politikerna upplever inte att de måste prioritera.
Det finns ett talesätt om konkurser: Först går allt väldigt långsamt. Sedan går det väldigt, väldigt fort.
Det är med andra ord lätt att underskatta faran – tills det är för sent att göra något åt saken. Det är vad som är gör det så oroande när man nu ser kulturministern pumpa ut pengar till media, kulturen och i någon mån idrotten.
Framförallt media och kulturen måste hållas på gott humör om de skall fortsätta stötta upp systemet. Detsamma gäller den armé av NGO:er som lever på skattepengar, för att i utbyte ägna sig åt politiskt korrekt ideologiproduktion. Den röd-gröna regeringens maktbas jobbar inte gratis.
Det är som parallella universa. Å ena sidan en stat som fortsätter i stort sett som förut. Å andra sidan skenande arbetslöshet, konkurser, forcerade strukturomvandlingar, en detaljhandel på sparlåga och en industri med ödelagda leverans- och distributionskedjor. Och en integrationspolitik som går ut på att man hellre försörjer människor med skattepengar än tillåter enkla instegsjobb med lägre lön.
Man kan inte låna hur länge som helst. Och förr eller senare får man slut på andra människors pengar. Dessutom finns det skäl att tro att stora delar av vår omvärld kommer att drabbas hårt av corona-krisen. Vi kommer att tvingas leva i en mer turbulent och osäker värld.
Så i slutändan måste detta hanteras av oss själva. Vi måste göra det vi borde gjort för länge sedan: Städa upp i det offentliga, prioritera samhällelig kärnverksamhet och dra in pengarna till allehanda röd-grön ideologiproduktion och stödverksamhet.
/ HAX
