Tänk om alla kunde ha det bra, ingen behövde lida och alla barn fick kärlek och gratis glass.
Det är en sak hur det – i den bästa av världar – borde vara och en annan sak hur det är. Detta är en tankevurpa som ofta leder fel. Att bara vara »god« leder inte nödvändigtvis till det goda man eftersträvar. Inte sällan blir resultatet det rakt motsatta – om man inte beaktar hela bilden.
Det finns så mycket som spelar in och påverkar verkligheten. Den mänskliga naturen, med sina ljusa och mörka sidor. Fysikens lagar. Grundläggande ekonomiska samband. Bristande resurser. Andra människors grundläggande rättigheter. Detta för att bara ta några exempel.
Därför går det fel om man bara låter sig styras av hur saker bör vara, utan att ta hänsyn till hur verkligheten egentligen är. Samtidigt är det lätt att av obetänksamhet, lättja eller missriktad välvilja välja bör framför är.
Man kan till exempel öppna sitt hjärta och ta emot så många bidragsinvandrare som det får plats i vårt land. Men påfrestningen på välfärdssystemen och våra pensioner skulle bli förödande. Det kan sluta med att varken de nya eller gamla svenskarna har något fungerande socialt trygghetssystem alls. Och en kollaps i ett system på vilket nästan alla människor tvingats hänga upp sina liv kan bli väldigt stökigt och eländigt – för alla.
Även det välfärdssystem vi har – och sitter fast med – lider av samma tankefel. Det är i längden omöjligt att upprätthålla ett system som dras med större kostnader än inkomster utslaget per individ. »Staten är den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andra bekostnad« – för att citera Bastiat.
Inte sällan låter vi det »goda« bli det bästas fiende.
Det är lätt att dela ut förmåner till höger och vänster – om man bortser från att man använder andras pengar, som uttaxerats under tvång.
Till sist kommer man till en punkt där man får slut på andra människors pengar. Och vad händer då?
Det är lätt att känna sympati för en vänsteranarkist som talar sig varm för ett samhälle där alla människor spontant samarbetar och bryr sig om varandra. Tråkigt bara att de bygger sin vision på en metod som förutsätter tvång och våld. Och det är synd att de inte ens vill tänka tanken att en genuin marknadsekonomi är det enda system som framgångsrikt visat sig kunna skapa utbrett välstånd och möta människors behov genom frivilligt och spontant samarbete.
Det är därför jag tror att det kan vara mer effektivt att samtala med vänstern än att bara skälla på den. Att ställa frågor. Att tillföra diskussionen fakta och realiteter. Att belysa svagheter i resonemanget. Att efterlysa sammanhängande, logiska och realistiska resonemang.
Ta till exempel den vänsteranarkistiska tesen om ett samhälle utan stat, pengar eller klasser. Om folk så bara fick en skål ris per dag, så skulle snart ojämlikhet uppstå eftersom vissa människor kan antas vara mer sparsamma än andra. Då blir ris ett slags »pengar« i en bytesekonomi. Varpå ett slags klasser uppstår. Skall man kunna förhindra det – då krävs en stat och en ordningsmakt som griper in för att kontrollera och styra människors liv i detalj. Och då har hela tesen fallit.
Börjar man analysera vänsterns paroller, då rasar de snart samman.
Förutom samtal är det viktigt att bedriva ett allmänt upplysningsarbete om fakta, verkliga förhållanden och samband som beskriver en betydligt mer komplex värld än vänsterns verklighetsfrånvända teser. För hur skall människor annars kunna förhålla sig till den verklighet som vänstern, politik i allmänhet och media försöker dölja bakom sina dimridåer?
Keep talking!
/ HAX
