Oavsett vad man tycker om saken kan man konstatera att en stor del av samhällsdebatten är känslodriven. Vilket är ett problem eftersom verkligheten inte tar hänsyn till människors känslor. Vill man fatta hållbara beslut är fakta och logik som regel bättre rättesnören.
Inte desto mindre avgörs människor åsikter, ställningstaganden och partisympatier ofta av reflexmässiga, känslomässiga reaktioner.
Vilket leder mig till frågan varför svensk borgerlighet är så dålig på att vädja till människors känslor. Det behöver för den sakens skull inte innebära att man kastar all rimlighet och allt förnuft överbord. De liberal-konservativa idéerna rymmer massor av möjligheter att vädja till människors känslor utan att för den sakens skull bli osaklig.
Mitt politiska intresse väcktes under Gösta Bohmans tid som moderatledare. Även om han kunde tala i flera timmar – så fanns det något där som väckte entusiasm. En tanke om frihet som kändes värd att kämpa för, i kombination med att partiet utstrålade kompetens och konsekvens. Blicken var riktad framåt. Och med sympatisörernas entusiasm väcktes även andras nyfikenhet.
Sådant ser man väldigt lite av idag. Vilket möjligen kan ha med avideologiseringen av borgerligheten att göra. Om man inte vet varför man kämpar är det svårt att entusiasmera andra.
Samtidigt saknas det inte känslor i den del av befolkningen som står till höger om Socialdemokraterna. Problemet är att det allt för ofta bara är bröl i sociala media. Det saknas stil och finess. Inte sällan saknas även substans – i meningen att många påståenden lätt skulle kunna vara betydligt bättre underbyggda. Men människor är lättjefulla, så det är alltid enklare att bröla än att bygga en väl genomtänkt argumentation.
Till att börja med gör man klokt i att försäkra sig om att man verkligen har rätt i sak. Ett felaktigt påstående – även om det bara är en detalj i sammanhanget – räcker för att förlora debatten. Men om man både har fakta och logik på sin sida, då kan man nå oerhört långt om man även argumenterar känslomässigt. Fakta och logik handlar om att överleva och tekniskt vinna debatten. Känslorna handlar om att nå fram till människor, helst då helt nya grupper.
Man bör även ta sig en funderare på varför man ger sig in i diskussionen. Att försöka konvertera övertygade motståndare är i de flesta fall hopplöst, eller i vart fall väldigt svårt. Att stärka de egna i anden är viktigt, men inte lika viktigt som att vinna nya själar. Det centrala är att nå fram till nya grupper av sympatisörer och väljare.
För att lyckas med det bör man till att börja med vara sympatisk – eller i vart fall inte osympatisk och otrevlig. Sedan måste man få folk att lyssna. Det kan ske genom att engagera dem känslomässigt och/eller genom att göra en sakfråga högst relevant för dem, i deras liv.
Det finns en tumregel för viralitet på nätet – som går ut på att svara på frågorna: So what? Why should I care? What’s in it for me?
En annan – kompatibel – regel är att viralitet bygger på socialt kapital. Genom att dela något framstår även den som delar som rolig, smart, medmänsklig, engagerad eller på annat sätt tilltalande för sin omgivning. Att spela på känslosträngar är i sammanhanget framgångsrikt. Material som väcker vördnad, ilska, glädje, hopp, sorg eller andra starka känslor delas oftare.
Ett tredje grepp är att upprepa frågan »varför« i sin argumentation, minst ett par tre gånger. Skatterna måste sänkas. Varför? För att människor bör få behålla mer av sin inkomst. Varför? För att individen bör få mer makt och staten mindre. Varför? För att människor är olika och därför bör få göra sina egna prioriteringar. Och genast har man ett betydligt mer slagkraftigt – och mer känslomässigt laddat – budskap än det något intetsägande »Sänk skatten«.
Vänstern spelar på människors känslor. Om inte även borgerligheten gör det (även om det bär emot) kommer vänstern att vinna på walk over.
/ HAX
