Väldigt mycket av sådant som är kontroversiellt sker rakt under näsan på folk, utan att någon reagerar eller bryr sig.
Ta till exempel utvecklingen av det europeiska polissamarbetet, Europol. Det började som ett mellanstatligt samarbete för utbyte av information och samordning av gränsöverskidande utredningar. Sedan blev Europol en EU-myndighet med tydligt utökat mandat. Och om ett par månader är det tänkt att man skall ta nästa steg mot att bli en överstatlig federal polis som på många sätt blir överordnad medlemsstaterna och deras polismyndigheter.
Sådant borde om inte annat få EU-kritiker att reagera – speciellt som det finns gott om dokumentation. Men ingen bryr sig och i den mån något över huvud taget skrivs om saken, så är det allmänna intresset så gott som obefintligt.
Vilket bland annat kan komma att leda till att Europol får direkt tillgång till personuppgifter hos till exempel internetoperatörer, flygbolag och banker. Europol kommer också att kunna initiera utredningar i medlemsstaterna och även bedriva operativ verksamhet på svensk mark.
Oavsett vad man tycker om saken slås man av frånvaron av allmän kännedom och debatt – trots att dokumenten är tillgängliga för alla som ids bry sig.
Under senare halvan av 80-talet drabbades Socialdemokraterna av en lång rad affärer och skandaler. Mycket av detta var sådant som grävdes fram av Expressens politikreporter Per Wendel. Han hade förvisso ett omfattande kontaktnät – men till stor del handlade det om att han gjorde något som andra journalister inte gjorde. Han tog sig tid att gå igenom departementens diarier över inkommen korrespondens och skrivelser. Där låg mycket av materialet i öppen dager.
Min poäng är att mycket som tillskrivs konspirationer, hemliga maktsällskap och dolda agendor i själva verket sker helt öppet – utan att någon reagerar.
En populär teori just nu är att den västerländska politiska eliten håller på att liera sig med de sociala medie-jättarna för att kontrollera folket. Men det är ingen konspiration. Det handlar snarare om sammanfallande intressen – som varken kräver hemliga möten, ondskefulla aktörer eller mörka avsikter. Inget behöver samordnas, ingen behöver få instruktioner – eftersom alla redan är medvetna om nämnda sammanfallande intressen.
I själv verket har detta pågått länge. Då det är känsligt, jobbigt och besvärligt för politiken att inskränka det fria ordet – har man gång på gång förmått sociala media att ordna med den saken genom sina användarvillkor. På så sätt undviker politikerna en jobbig demokratisk debatt, lagstiftningsarbete och rättslig prövning i de enskilda fallen.
Vilket är ett problem i en demokratisk rättsstat.
Efter att ha arbetat fem år i Europaparlamentet är det helt uppenbart för mig att politiken har ett problem med korporativism – där politik och stora företag styr utifrån sammanfallande intressen. Vilket som regel leder till sämre konkurrens, sämre utfall för konsumenten och att politiken sviker allmänintresset.
Detta är något man måste förstå om man vill kunna göra något åt saken. Att gasta om konspirationer är kontraproduktivt. Då blir man avfärdad som foliehatt. Om man däremot besvärar sig med att studera vilka intressenterna är, vilka intressen de har och vilka av dessa intressen som är sammanfallande – då får man en mycket bättre bild av vad som sker.
Då kan man handla utifrån existerande dokumentation och faktiska skeenden istället för spekulationer.
/ HAX
