Plötsligt talar alla om klaner. Vilket är bra, för då kan vi också diskutera hur vi bäst förhåller oss till dem. Vilket i sin tur kräver att vi förstår ungefär hur det fungerar.
Ser man det från klanernas sida – så behöver det inte vara det minsta konstigt: Landsmän flyttar från skitland X till Sverige. Här finns det tillräckligt många landsmän med samma ursprung för att bära en släktgren.
Vice rikspolischefen påstår förvisso att de flyttat hit i akt och mening att upprätta kriminella klaner. Han kan ha rätt. Sverige torde vara en närmast perfekt plattform för sådant.
Det är också möjligt att detta är något som spontant uppstår vid tillräckligt stora migrantströmmar, en fråga om kritisk massa. De flesta människor har behov av att tillhöra något slags grupp.
Med detta överförs också en rad konflikter mellan rivaliserande klaner från ursprungslandet till Sverige. Och en del problematiska värderingar, bland annat när det gäller synen på statens våldsmonopol. Toppa sedan med gängkriminalitet som i vart fall ofta har något slags koppling till olika klaner. Det är klart att detta blir stökigt.
Här i Tyskland har man också problem med klaner. Av en händelse bor jag i en stadsdel som brukar visas upp i media som bakgrundsillustration när man talar om klanbrottslighet. Ibland dyker tv upp för att spela in krimis.
Själv märker jag nästan inget av saken – om man bortser från att sisådär 300 poliser någon enstaka gång gör en gryningsräd mot något klannäste. Tidningarna rapporterar förvisso om en del grov brottslighet och ruskigheter som är kopplat till klanerna. Men man ser problemet, vågar tala om det och kan därmed hanterar det.
Situationen är förmodligen under kontroll. Men så har Berlin också 14.000 poliser på fyra miljoner invånare. Och polisen tar alltid i med manskap så att den är i överläge. Utrymmet för att mopsa är begränsat.
Det är nog en av de viktigaste skillnaderna mot Sverige. För att våldsmonopolet skall kunna upprätthålla sin legitimitet måste det ta i tillräckligt mycket för att kunna försvara människor mot andra som hotar deras säkerhet eller egendom. Utan att bli en polisstat. To serve and protect.
Om våldsmonopolet inte räcker till kommer man förr eller senare till en punkt där medborgarna tvingas försvara sig själva. Och sådant riskerar att bli väldigt stökigt.
Men i Sverige skall polisen spana på sexköpare, jaga icke-problematiska användare av lätta droger, handlägga danstillstånd, skriva mångfaldsplaner, åka på värdegrundskurser och sitta i allehanda möten som inte har med utredningsverksamheten att göra. Mellan 2015 och 2019 minskade – enligt Polistidningen – andelen poliser i yttre tjänst från 46% av kåren till 44%.
Så redan med befintliga personalresurser skulle man kunna höja polisens närvaro och beredskap. Vilket som sagt behövs för att upprätthålla lagen, lika för alla.
För en demokratisk stat är detta en närmast existentiell fråga. Vad händer om basala samhällsfunktioner som kollektiv säkerhet upphör att fungera? Vad är det då överhuvudtaget för mening med att ha en stat?
Man kan tycka vad man vill om den svenska polisen. Men den är vad vi har. Och vi måste ha tillräckligt många poliser i aktiv tjänst för att upprätthålla lagen.
Sedan tillämpar vi lagen lika för alla. Det är inte vem du är utan vad du gör.
/ HAX
