Om inget oförutsett inträffat har ministären Löfven just fått sparken när de flesta av er läser detta. Vilket känns lite som en frisk fläkt mitt i den knepiga parlamentariska situationen.
Inte minst skönt lär det vara för Stefan Löfven själv, som nu kan börja fundera på livet efter åren som motvillig partiledare och statsminister. Jobbet som ambassadör i fryntliga Danmark skulle säkert passa.
I riksdagen – som just fått en moderat talman och en äkta gammelkommunist som vice dito – mal demokratins hjul precis så långsamt som de är tänkta att göra. En sak i taget. Välja talman. Check. Avsätta regeringen. Check. Tillsätta en ny regering…
Jag har tidigare här argumenterat för varför Göran Perssons tanke om en M+KD-regering har sina förtjänster. Så nog om det för tillfället. Det finns så mycket annat underhållande och förfärande i den här processen.
Ingen mer än möjligtvis Åkesson skulle välkomna ett nyval. Det skulle bara se ut som om SD vore de enda vuxna i rummet medan alla barnen kivas. Ett ännu större SD skulle enbart göra dödläget värre. Så det är bara att spela den hand som folket delat.
Socialdemokraterna har för övrigt tillräckligt med inre problem som det är. De behöver en time out, bland annat för att tänka igenom sitt förhållande till LO, där S inte längre är medlemmarnas självklara val.
De behöver även reda ut vem som har makten över partiets ideologiska själ. Är det gammelsossarna? Identitetsvänstern? Hur hanterar man över huvud taget den inre maktstrukturen i ett parti som nu för tiden har så starka rötter i bidragsberoende, utanförskap och problemområden?
Socialdemokraterna som alltid vägrat att reformera sig till ett modernt politiskt parti, kan nu finna att en sådan storstädning inte längre är möjlig, ens om man helt plötsligt skulle vilja. Sossarna har helt enkelt blivit olika, motstridiga och delvis nya särintressens fångar.
Allianspartierna gör å sin sida det enda de för tillfället kan göra. Nämligen att med en druckens envishet pressa S att släppa fram en Alliansregering. Vilket knappast känns troligt. Men det kommer nog ändå att gå till votering i kammaren. Och där lär talmansbråket ha släckt all eventuell tolerans hos SD för en regering där Annie Lööf ingår.
Det är då, när riksdagen sagt nej till en Alliansregering som saker börjar bli intressanta på riktigt. Inte ens S+MP+L+C har tillräckligt underlag för att bilda regering på egen hand. Det har inte heller en S+M-regering. Och de flesta passar sig nog för att gå in i så breda koalitioner att det börjar talas om en ny Decemberöverenskommelse.
Hur man än rör om i riksdagens bokstavsoppa så kommer alla alternativ att vara antingen omöjliga eller otillräckliga. Då återstår ett alternativ – en minoritetsregering.
Ursäkta om jag tjatar. Men lek med idén att riksdagen får frågan om att släppa fram en M+KD-regering. Hur skulle L+C resonera, givet att alla andra alternativ är uttömda? Vad skulle SD tycka? Skulle S kanske rent av hellre lägga ner sina röster än gå till nyval?
Vad är alternativet?
Det är som schack. Det kan vara en god idé att tänka några drag framåt.
/ HAX
