01192021Huvudnyheter:

Det offentliga samtalet

I normala fall går det aldrig att få någon att medge ett fel – om samtalet sker inför andra. Ett fel som vi kanske skulle inse och erkänna på tu man hand blir stört omöjligt att medge om det finns publik. Man vill ju inte förlora ansiktet.

Det är ett av den parlamentariska demokratins problem. Allt tenderar att fokuseras på makten som sådan, vilket skapar konfrontation istället för konstruktivt samarbete. Allmänintresset åsidosätts.

Speciellt gäller detta om det finns någon idéburen utopi inblandad. Utopi är en uppfattning om att samhället har ett bestämt slutmål. Vilket är ett statiskt tillstånd, under vilket vidare utveckling är oönskad och omöjlig. Det är därför utopier brukar leda till förtryck och armod. I verkligheten är samhället en ständigt pågående evolutionär process utan bestämt slutmål.

Ju större del av samhället som ligger under politikens kontroll, ju mer desperat blir kampen om härskarringen.

Om skatterna vore 25% och staten fokuserade på en väl fungerande offentlig kärnverksamhet – då vore det lite strunt samma vem som regerar. Men när politiken utökar sitt mandat och sin makt till att bli allt mer ingripande i människors liv – då blir vem som har makten plötsligt en stor sak. Eftersom det potentiellt kan få stora reella konsekvenser.

Detta tror jag är en starkt bidragande orsak till dagens polarisering. Plus medias sensationslystnad och naturliga behov av att skapa konfrontation.

Lägg till det att vi är ovana vid att vara ständigt uppkopplade till större och mer publika nätverk – och till att ha omedelbar tillgång all världens information och åsikter. Våra kontaktytor – och därmed även potentiella konfliktytor – har blivit större. Vilket skall hanteras av hjärnor som för inte så länge sedan hade som främsta uppgift att varna oss för farliga djur. Go figure.

Jag tycker alltid att det är lika underhållande när människor ställs inför yttranden som tillskrivs deras maktkandidat, men som i själva verket kommer från motståndarsidan. Det brukar visa att folk inte bryr sig lika mycket om vad som sägs, som om vem som gör uttalandet. Vilket på något sätt gör en saklig och konstruktiv debatt knepig.

Ett framträdande drag, inte minst på Twitter är att man tillskriver sin motståndare en uppfattning som man tror, vill eller hoppas att denne har. Vilket oftast inte stämmer.

Man känner inte sin motståndare, för man har inte tagit sig tid att lyssna till vad denne verkligen säger. Därför förstår man inte varför han tycker som han tycker. Och då blir det svårt att framföra relevant kritik eller att bedriva ett meningsfullt samtal över huvud taget.

Om man däremot tar sig tid att lyssna på sin motståndare och locka fram information uppenbarar sig ibland de mest häpnadsväckande saker. Ofta helt andra än vad man väntat sig. Nya skäl och premisser, med helt nya svagheter. Plus en hel del missuppfattningar och förutfattade meningar.

Know thy enemy.

Men det är klart – att lyssna till vad andra har att säga medför ju vissa risker…

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna