Eurokrisen är en kris i många olika dimensioner, länk.
Den första krisen är en tilltroskris.
-Kan man lita på statistik i euroländerna?
-Kan man lita på att ledande politiker och tjänstemän säger saker som de upplever som sannolika?
-Kan man lita på att länder
Den andra krisen är en strukturkris. I en artikel på e.24 skriver man så här: ”Att lämna nya garanterade lån till Grekland och nu även Irland sänker visserligen räntenivån på skulderna jämfört med de riskpremier som kapitalmarknaden kräver, men det löser inte de underliggande problemen. Detta är först och främst att ländernas ”exportmotor”, (inklusive turistindustrin) både är underdimensionerad och, efter år av alltför hög inhemsk löneinflation, har en mycket svag konkurrenskraft för att svara upp mot ländernas samlade privata och offentliga skulder.”
Den tredje krisen har att göra vilka länder som är i riskzonen och vilka som är säkra.
I dag talas det om, Grekland, Irland. Portugal och Spanien. Länder som Frankrike och Italien är också potentiella krisländer.
Den fjärde krisen gäller om euro-experimentet är en felaktig tanke eller om detta är övergående barnsjukdomar. I en värld med rörliga växelkurser mellan olika länder finns stora möjligheter för enskilda länder att justera sin konkurrenskraft gentemot omvärlden. Sverige är ett exempel på detta som successivt devalverat sig ur konkurrenskraftskriser. En stor valuta ger mycket mindre utrymme att driva ekonomisk politik än ett antal lokala valutor. I en perfekt värld skulle sannolikt fler valutor än var det finns länder vara optimalt. Däremot får de som handlar över gränserna ta riskerna.
Den femte krisen gäller om eurokrisen och en eventuell eurokollaps kommer att rasera fler strukturer.
Vem ska ta ansvaret för att länder inte kan leva upp till sina förpliktelser.
-Är det primärt marknaden eller är det staterna?
Fria kapital rörelser över gränserna
