Från Norge och Oslo nås vi av nyheten om ett bestialiskt och meningslöst terrorattentat. Att under en och en halv timme vara intensivt rädd för sitt eget liv skapar ett perspektiv, även om det inte är möjligt att begripa. Terrorismen är inte längre en importerad företeelse som inte helt är vår egen.
Det är inte svårt att känna med. Det är inte svårt att känna avsky. Det är inte svårt att för ett ögonblick förlora hoppet.
Däremot är det svårare att hålla de primitiva känslorna stången. Det vi sett i brutalt och reellt är hämndtankar som finns hon de flesta. Spärren för närmast alla är tanken. Hela demokratins väsen är att få tänka vad som helst och nästan formulera vad som helst, men för handlingen finns det klara gränser.
