09252020Huvudnyheter:

Den falska Sverigebilden

Jag försöker tillbringa så lite tid som möjligt i Sverige. Det gör att man blir uppmärksam på stegvisa förändringar som kanske går andra förbi. Sverige har förändrats med åren. På ett problematiskt sätt.

Den amerikanske humoristen P.J. O’Rourke beskrev en gång Sverige som ett nazistiskt Disneyland. Ordnat, välstädat och tråkigt. Hans beskrivning är delvis ännu giltig, även om bilbränder och sexuella övergrepp har färgat den allmänna bilden. Fortfarande är ytan viktigast, som regel viktigare än funktion och substans.

Ett exempel: Kollektivtrafiken är mer modern än på de flesta andra håll. Hårdvaran är inte sällan ny och av dyraste snitt. Resurser har lagts på konstnärlig utsmyckning och modern arkitektur. Men – själva trafiken fungerar ofta uppseendeväckande illa. Lokaltrafiken går inte att lita på och tågtrafiken är ett sorgligt kapitel.

Det finns något större i detta. Svansyndromet. Snyggt och värdigt på ytan – men ett djävla paddlande under vattenlinjen.

Identitetspolitiken är ett annat exempel. Allt skall vara så oerhört korrekt och det har närmast blivit en mänsklig rättighet att uppleva sig kränkt. Men det handlar mest om yta, om bilden. (I själva verket är identitetsvänstern och ”extremhögern” de enda som bryr sig om till exempel människors hudfärg.) Samtidigt växer utanförskapet, samhället retirerar från betongförorterna och unga, nya svenskar misslyckas i en skola där alla förväntas ha samma förutsättningar och bedriva sina studier i samma takt.

Svenska folket tränar, äter musli, klimatkompenserar och köper dyra kök till sina bostadsrätter – samtidigt som ordningsmakten förfaller, landets yttre försvar försummas, omsorgen brister, Migrationsverket beter sig orimligt och den generella välfärdsstaten knakar i fogarna.

Det är nästan något religiöst, en smula frikyrkligt över det folk som trots allt är övertygat om att det lever i världens bästa land.

Men är Sverige bäst? Man ser visserligen massor av Vårdcentraler och dyra sjukhusbyggen, men tillgängligheten är usel. Till och med i det annars så dysfunktionella Belgien finns det läkare i vart och vartannat kvarter – med öppna mottagningstider för drop in-besök de flesta dagar i veckan. Detta för att nu bara ta ett av många exempel.

Jag ser två helt olika bilder av Sverige. Dels ytan, dels allvarliga systemfel. Och jag tror att många svenskar faktiskt ser samma sak, fast de inte vill låtsas om det. Det råder något slags grupptänk och konsensus om att sitta ner i båten.

Men det håller ju inte i längden.

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna