Vattennivåerna i de nordliga svenska kraftverksdammarna är extremt låga till följd av en klen vårflod och en torr sommar. Detta är oroväckande, eftersom det är vattenkraften som utgör bufferten i den svenska elproduktionen.
Ser man till helheten står kärnkraft för den egentliga svenska basproduktionen av el. 35-50 procent av elproduktionen kommer därifrån och den ligger i absoluta tal stabil, dygnet runt alla dagar (även om det kan finnas en viss variation över längre tidsspann). På detta har vi värmekraft (som även producerar fjärrvärme) som också ligger på en stabil om än låg nivå. Sedan har vi den helt väderberoende vindkraften. I går varierade den mellan åtta och 25 procent av den el som tillfördes Svenska Kraftnät. På toppen finns sedan vattenkraften som under gårdagen varierade mellan 19 och 48 procent av elproduktionen (och som även varierar kraftigt i absoluta tal).
Bilden är alltså att vi har en jämn och fin grundproduktion av el från kärnkraft och värmekraft, en väderberoende vindkraft och på toppen vattenkraft som används för att matcha utbud med efterfrågan. Men problemet är som sagt att det ser ut att bli ont om vatten i vinter.
Detta beskriver rätt väl problemet med att göra sig beroende av vindkraft. När det inte blåser måste produktionsbortfallet kompenseras. Men det finns fler problem. Till exempel ställer den varierande produktionen stora krav på elnätet.
I Tyskland (som fasar ut kärnkraften) kommer de redan mycket höga elpriserna att stiga, till följd av att elnätet måste uppdateras för att kunna hantera de variationer som följer med sol- och vindkraft.
Den 28 september i år drabbades elnätet i södra Australien av ett flera timmar långt strömavbrott som berodde på att det blåste för mycket. Detta gav mer el från vindkraften än kraftnätet kunde hantera.
Så vindkraften är långt ifrån oproblematisk.
Man kan tycka att vårt land inte behöver skaffa sig fler problem än nödvändigt. Elproduktionen skall inte behöva vara ett av dem. Därför bör de stabila energikällorna prioriteras. Det vill säga kärnkraften.
Man har gjort stora investeringar för att öka säkerheten i den svenska kärnkraften. Detta är investeringar som inte får kastas bort, utan istället bör hämtas hem under kommande årtionden. Sedan kommer fjärde generationen kärnkraftverk som blir ännu säkrare än dagens. (Här bedrivs redan svensk forskning, fast med utländsk finansiering.) Till detta skall läggas utveckling av fusionsenergi och toriumreaktorer. I båda de senare fallen är avfallsfrågan betydligt mer hanterbar än med dagens kärnkraft.
Ironiskt nog skulle vi redan nu kunna ha toriumreaktorer vars avfall bara behöver lagras några hundra år, jämfört med de hundratusentals år som gäller för dagens teknik. De skulle även kunna drivas med avfall från dagens reaktorer (vilket skulle göra slutförvaringen av detta betydligt mer hanterbar). Härdsmältor är i princip omöjliga, eftersom härden redan vid normal drift är i smält form. Vid driftsstörningar avstannar processen, istället för att riskera att skena bortom kontroll. Dessutom är tillgången på torium god.
Enda egentliga skälet till att världens kärnkraft inte redan är toriumbaserad är att man gjorde ett vägval på 1970-talet. Istället för den relativt sett ofarliga toriumteknologin valde man att satsa på dagens teknik, på grund av att den även kan användas för att tillverka kärnvapen. (Med toriumreaktorer skulle till exempel Iran kunna ha hur mycket kärnkraft som helst, utan att vi för den sakens skull behöver oroa oss för att landet skall tillverka kärnvapen.)
Utvecklingen av toriumreaktorer sker i dag i bland annat Kina och Indien. Och i Norge, som utöver sin olja har stora toriumtillgångar. Här talar man om att tekniken är klar att driftsätta redan inom ett par år.
Det stora problemet med denna nya kärnkraft är inte teknisk, utan psykologisk. Vi har fått lära oss att kärnkraft är farlig – vilket den kan vara med gammal och dålig teknik. Den breda allmänheten är inte medveten om dagens tekniska möjligheter och den pågående utvecklingen. Och politiskt är det allt för lätt att plocka billiga poäng på rädslan för kärnkraft.
Möjligen finns det även i vissa politiska kretsar en ovilja mot ren, säker och närmast obegränsad tillgång till energi. Sådant passar inte in i den dystopiska världsbild som till exempel är de gröna partiernas livsluft. Vilket åter igen är ironiskt. Till exempel är koldioxidutsläppen från kärnkraft inte större än från så kallat förnybara energikällor som sol, vind och vatten. Att samtidigt varna för CO2-utsläpp och att vara emot kärnkraft är varken logiskt eller trovärdigt.
Om vi vill kan vi producera all den elektricitet Sverige behöver på ett säkert, rent och miljövänligt sätt. Vi skulle till och med kunna göra svensk el till en stor exportprodukt, till exempel till Tyskland. Och till de baltiska staterna som nu ibland måste importera el från Ryssland, Kaliningrad och Vitryssland.
För att inte tala om att Sverige skulle kunna bli ett land i den nya kärnkraftens tekniska framkant – om vi vill, ändrar våra prioriteringar och snabbar på lite. Vårt lands tekniska profil passar utmärkt för att bygga alla de nya, små kärnkraftverk som kommer att behövas när till exempel Afrika skall elektrifieras på allvar. Kompetensen finns redan här i landet.
Nya generationer kärnkraft kommer att bli en stor sak. Det kommer att ske inom en snar framtid. Frågan är om Sverige vill vara med i utvecklingen, säkra landets långsiktiga energitillförsel och bygga en framgångsrik exportindustri – eller om vi skall låta även denna möjlighet glida oss ur händerna.
/ HAX
