Att få svenska folket, det debattindustiella komplexet, media och politiker att intressera sig för stora frågor som demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter tycks vara ett närmast hopplöst projekt.
En förklaring kan vara att dessa frågor är alltför abstrakta.
Även om principiella frågor går att konkretisera, så riskerar man i slutändan att ändå hamna i en situation där den enskilda individen tror eller hoppas att dåliga saker ändå inte kommer att drabba just henne. Möjligen finns här en historiskt betingad naivitet. Jämfört med våra grannländer tycks vi sakna medvetenhet om att politiska ledare kan bli galna, att systemet kan vändas mot människorna och att länder emellanåt kan bli ockuperade.
Samtidigt kan det vara enkelt att falla till föga för till förrädiskt praktiska argument. Som när holländarna upprättade ett register över människors religiösa tillhörighet, i syfte att fördela skattepengar rättvist till olika samfund. Ingen tänkte väl då på att landet skulle kunna bli invaderat och att ett sådant register skulle kunna bli ett verktyg för etnisk rensning och förintelse.
Man kan även notera att svenska folket tycks ha stor tilltro till auktoriteter. Vilket är problematiskt – eftersom det är auktoriteter i form av politiker och deras funktionärer som i dag tömmer demokratin på innehåll och som ständigt naggar våra fri- och rättigheter i kanten. Försvaret för demokratin måste komma underifrån, från folket – som i dag saknar talesmän, plattformar och mediekanaler.
Vad Sverige behöver är en kunnig, modern och modig medborgarrättsrörelse.
Det finns visserligen rester av en sådan kvar – men den har mycket låg profil och de få livstecken den uppvisar antyder snarast en fläckvis sverigedemokratisk agenda. Det finns även grupper som driver principiellt grundad juridisk aktivism, till och med med framgång – som Centrum för rättvisa. Även Amnesty International visar då och då intresse för svenska förhållanden, men är till sin form inte tänkt för inre, nationell aktivism.
Ingen av dessa grupper tycks ha ambitionen eller förmågan att hålla efter de politiker i Sverige och EU som långsamt håller på att kompromissa bort de större principiella värdena.
För var dag som går minskar transparensen i politiken, korporativismen breder ut sig, rättsstaten undergrävs, övervakningen blir allt mer omfattande och ständigt formulerar de folkvalda kompromisser mellan grundläggande fri- och rättigheter och det ena eller andra. Här behövs helt enkelt en stark motkraft.
/ HAX
