09232017Huvudnyheter:

MENINGAR OCH REFLEKTIONER OM HUR VI FORMAR VÅR VÄRLD OCH VÅRT VARANDE, I DET STORA OCH DET LILLA, I DET AVLÄGSNA OCH DET NÄRA

Istället för EU

Paniken är i tilltagande i etablerade politiska kretsar. I morgondagens val i Nederländerna kan Geert Wilders så kallade Frihetsparti mycket väl bli störst, även om det inte lär komma till makten. I Frankrike rider Le Pens Nationella Front på en kraftig populistisk och nationalistisk våg. Många av de gamla öststaterna sätter sig på tvären i EU-samarbetet. Britterna går sin egen väg och på andra sidan Atlanten är den politiska eliten fortfarande skakad över Trumps valseger.

Det finns många faktorer som spelar in. Men i grunden tror jag att det finns en känsla av att den politiska eliten inte står på folkets sida. Människor känner sig maktlösa, i ett alltmer komplext samhälle. Vilket i så fall inte är att förvånas över, eftersom makten ständigt koncentreras och flyttas allt längre bort från vanligt folk.

Högst upp i den europeiska maktpyramiden finns EU – och därifrån kommer samma gamla budskap som vanligt: Man menar att lösningen på EU:s problem är mer EU, mer överstatlighet, mer centralstyrning, mer kommandoekonomi, mer makt till icke-valda byråkrater och mer maktkoncentration.

Detta är uppenbarligen inte vad folket vill ha. Även om de flesta (än så länge) förefaller vara för EU som allmän idé – så finns en tydlig opinion som säger att unionen utvecklas i fel riktning.

Ändå fortsätter den politiska eliten på den inslagna vägen, som obönhörligen kommer att leda till EU:s sammanbrott. Man gör mer av samma, men hoppas ändå på ett annorlunda resultat. Makteliten tycks vara oförmögen eller ovillig att se det uppenbara – att människor vill att makten skall föras närmare folket, bli synlig, möjlig att hålla till ansvar och begriplig.

Det börjar bli dags att fundera på vad som kan komma efter EU.

Vi får väl väcka nytt liv i EFTA, som en ren europeisk frihandelsorganisation utan politiska ambitioner. De grundläggande fri- och rättigheterna kan upprätthållas av Europarådet och dess domstol för mänskliga rättigheter. Stater som vill ha en gemensam valuta och centralbank får ha en klubb för det. Försvarssamarbete sköts redan bäst av Nato. Och de länder som vill tillämpa ömsesidig fri rörlighet för människor kan lösa detta genom multilaterala avtal på mellanstatlig nivå.

På så sätt kan varje land på egen hand bestämma vilka delar det vill ansluta sig till. De kan gå in i eller ut ur sådana samarbeten, beroende på vad folket vill. Andra länder kan ansluta sig till ett eller flera av dessa avtal, om de uppfyller de krav som rimligen kan ställas.

Det stämmer att EU inte är ett smörgåsbord, från vilket man kan välja och vraka. Men frivilliga, mellanstatliga avtal och samarbeten tillåter precis just detta. Vilket är ungefär vad jag tror att folk vill ha.

Med en sådan modell hade vi fortfarande haft Storbritannien med i en inre, fri marknad – men utanför samarbeten som rör valuta och fri rörlighet för människor. Euro-krisen hade varit mer euro-ländernas problem och mindre vårt. Länder i andra delar av världen som till exempel Kanada, Australien och Nya Zeeland skulle kunna ansluta sig till vår frihandelszon, möjligen även till ett samarbete om fri rörlighet för människor. Så småningom kanske även USA skulle komma på samma tankar. Ukraina och länderna på Balkan kan stadgas upp demokratiskt genom Europarådet. Norrmän och islänningar kan komma in i den europeiska värmen, utan att ge upp sin suveränitet. Och om ett land går helt bananas, då är det fritt fram att lämna rubbet.

Det hela skulle kunna bli ett fantastiskt, dynamiskt samarbete – med utrymme för mångfald och institutionell konkurrens.

Framförallt kan en sådan här modell ge Europas folk möjlighet att åter påverka sin framtid genom nationella val. Vilket vore att återupprätta demokratin.

Som läget är just nu tror jag att det är lika bra att vi börjar vänja oss vid tanken.

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna