Moderaterna har problem. De är i huvudsak självförvållade. Och de hade gått att undvika genom två enkla förhållningsregler:
1) Driv alltid, i alla lägen, moderat och borgerlig politik.
2) Eftersträva regeringsmakten, utan att lägga några värderingar i vem som stöder den. Vilket inte vore någon större förändring jämfört med hur det fungerade 2010-14.
Istället gick man in i den så kallade Decemberöverenskommelsen, som uppenbart var en fälla.
Till att börja med bryter den mot svensk politiks första regel: Förhandla aldrig med sossarna – eftersom det alltid leder till att man blir lurad.
Det visade sig stämma även denna gång. Med DÖ lyckades Socialdemokraterna uppnå två saker: Att säkra sin egen makt. Och att sätta Allianspartierna i en omöjlig sits.
Fällans andra steg var att låta medielogiken och medias vänsteragenda göra Moderaternas och Alliansens förhållande till SD till en fråga som är besvärligare att hantera än nödvändigt.
Ett skäl till att Moderaterna hamnat i denna situation är att de kastat sin ideologi och sina principer över bord. De har glömt vad som är viktigt, för att istället ge sig in i ett spel som de inte behärskar och som inte sker på deras villkor.
Detta har även lett till en kanske irreparabel skada vad gäller partiets traditionella liberal-konservativa plattform. Nu har de varken de äkta liberalernas eller de riktiga konservativas förtroende längre. Vilket lett till att partiets själva existensberättigande ligger i vågskålen.
Gösta Bohman omformade Moderaterna till ett parti som väljarna uppfattade som kompetent och konsekvent. I dag är bilden av partiet den rakt motsatta. Vilket är förödande – eftersom landet just nu är i stort behov av just kompetens och konsekvens.
Man kan dock inte skylla allt på den nuvarande partiledningen. Det handlar om en process som sattes i rörelse av Fredrik Reinfeldt & Co. Att sätta makten framför principerna kan kanske fungera ett tag – men leder obönhörligen till att man på sikt förlorar så väl makten som principerna.
I dag utgörs Moderaternas kår av förtroendemän och tjänstemän till största delen av ny-moderater. De lever i en bubbla där de inte ens känner till vad de inte känner till. Därför kan de inte heller förhålla sig till partiets historiska och ideologiska klangbotten. De förstår inte vad som behöver göras – även om det är uppenbart för många som betraktar problemet i ett vidare perspektiv, utifrån.
Partiet leds idag av en ung generation som formats inom så väl ungdomsförbundet, MUF, som de nya moderaterna av Fredrik Reinfeldt. Man saknar i stort sett den generation av kompetenta och konsekventa moderater som drevs på porten när Reinfeldt tog makten över ungdomsförbundet under kuppartade former. De vuxna, kloka och smarta människorna är inte längre önskvärda – och har ersatts med ja-sägare som inte ens reagerade när partiledaren vände upp och ner på grundläggande politiska ställningstaganden genom dekret.
Många ställer sig frågan om Moderaterna kan hitta hem igen. Men det finns en annan fråga som först måste besvaras: Vill de?
/ HAX
