Jag har ingen aning om huruvida Donald Trump är en rysk marionett (eller värre) eller ej. Men det amerikanska politiska drängslagsmålet väcker en del funderingar.
I Douglas Adams bok »Liftarens guide till galaxen« är presidentens uppgift inte att utöva makt – utan att avleda uppmärksamhet från den. Tänk om allt vi ser just nu bara är ett sätt att ge debatten en ny ram och att byta ämne? Tänk om Donald Trump faktiskt vet vad han gör.
En annan – alternativ eller kompletterande – teori är att det handlar om makten över verklighetsbilden. Denna bild är som bekant viktigare än själva verkligheten som sådan. Och de etablerade mediehusen har vant sig till med att bilden formuleras och förmedlas av dem. Vilket är en oerhörd maktposition.
Då kommer plötsligt en president som utmanar medias makt över agendan. Att Trump gått i krig med media är ju rätt uppenbart.
Här skall vi komma ihåg att mediehusen är klämda från flera olika håll. De flesta klarar inte övergången till den digitala marknaden speciellt väl, vilket hotar deras själva existens. Nya och alternativa media utmanar deras trovärdighet och auktoritet. Och nu, till råga på allt… Trump.
Detta är en strid om makten över ordet och om verklighetsbilden. Den är på liv och död. Därför gör »mainstream media« med CNN i spetsen nu allt för att plocka ner sin senaste utmanare på jorden.
(Vilket naturligtvis inte utesluter att karln verkligen är skvatt galen.)
Detta får mig att fundera kring media och den svenska politiken. Vem sätter agendan i Sverige? (Statstelevisionen har till och med ett program vars namn gör anspråk på saken.) Vem bestämmer vad samhällsdebatten skall handla om? Vilka är det som försöker uppfostra oss och tala om vad vi skall tycka? Politiker och byråkrater i all ära, men media (med public service och DN i frontlinjen) är den stora uttolkaren av ett nytt och annorlunda (men inte nödvändigtvis bättre) Sverige.
Jämför man med hur det var för bara några årtionden sedan, så dansar dagens politiker i betydligt större utsträckning efter medias pipa. Vilket inte nödvändigtvis är bra för dem och deras partier.
Det är likadant med resten av samhällsdebatten. Det är medieeliten som styr vad som får diskuteras. Stora frågor som rör demokrati, rättsstat, övervakning, fri- & rättigheter och samhällskontraktet hamnar däremot i medieskugga – eftersom svenska media helt enkelt inte bryr sig. Och hur som helst, så säljer sådant inte lösnummer.
Det kan vara att de flesta tidningar har borgerliga ägare och att dessa tidningar ofta har borgerliga ledarsidor. Men vem läser ledarsidor? Det intressanta är nyhetsplats. Och nyhets- och featurejournalisterna är som regel röda eller rödgröna. Vilket – medvetet eller omedvetet – färgar deras arbete.
Det är av största vikt att det finns alternativa kanaler för nyheter och analys. Men det skulle också behövas något med större genomslagskraft. En borgerlig, eller i vart fall alternativ kanal med näsa för nyheter och journalistiskt driv. Det finns ansatser till sådana alternativ – som i vart fall över tid kan bli verkligt betydelsefulla. De kännetecknas av att gammelmedia hatar dem.
Vem vet – kanske kan Metro bli något nytt, alternativt och spännande under sina nya utskällda ägare?
/ HAX
