Det bekymrar mig att det inte finns någon egentlig, utbredd liberal antietablissemangs-kritik.
Donald Trump hade relevant kritik att komma med mot den politiska eliten. Men den överskuggas av hans nationalism, främlingsfientlighet och vårdslösa förhållningssätt till sanningen. Och när allt kommer omkring, då handlar det kanske bara om att ersätta en amerikansk maktklan med en annan.
Ser man till Brexit – då fanns det goda, sakliga skäl att argumentera för ett utträde ur EU. Men istället kom den brittiska folkomröstningen mest att handla om att urskiljningslöst tycka illa om utlänningar. Det gör mig en smula uppgiven.
Wilders i Nederländerna och Le Pen i Frankrike samlar relativt sett stora grupper väljare som känner en allmän frustration över sakernas tillstånd – fast under emotionella nationalistiska och främlingsfientliga paroller.
Här har vi Sverigedemokraterna. Som missnöjesparti är de rätt märkliga, eftersom de i allt utom möjligen sin paradfråga är tämligen sossiga och konservativa. Deras styrka i sammanhanget är att de upplevs som outsiders, vilket i stort sett är de andra riksdagspartiernas fel. Hade SD fått verka på samma villkor som alla andra, i det realpolitiska träsket – då hade de gått ner sig.
Som äkta liberal, frihetsvän saknar man inte företeelser att kritisera i dagens Sverige. Det är saker som jag tror att många stör sig på, men som inte finns på de etablerade partiernas spelplan – i vart fall inte på rätt sätt: Förmynderi, ett maktgalet EU, en demokrati som töms på innehåll, en kontraproduktiv drogpolitik, byråkrati, massövervakning, morallagstiftning, oansvarig energipolitik, höga skatter som inte motsvaras av samhällsservice av motsvarande kvalitet – och en arrogant överhet.
Det borde vara ett öppet mål. Staten tvingar svenska folket att betala en av världens högsta skatter. Samtidigt befinner sig central verksamhet i kris. Det gäller polisen, försvaret, sjukvården, omsorgen… för att nu bara ta några exempel. Det borde väcka folkets vrede.
Detta medan den härskande politiska och byråkratiska klassen lever gott på folkets bekostnad. Inte minst handlar det om ett lager av förtroendemän och funktionärer som ägnar sig åt politiskt motiverat snömos. Lägg till det en armé av icke-statliga organisationer som också ägnar sig åt något slags »politisk korrekthet« på skattebetalarnas bekostnad.
En tyckande klass, som försöker pådyvla folket sina värderingar, som vill bestämma vad vi skall få säga och som vill ändra på människor. Men som är inkompetent när det gäller viktiga saker. Det känns som ett givet tema för en folklig resning.
Det radikala alternativet är att i möjligaste mån lämna människor i fred att leva sina liv efter eget huvud. Att fokusera det offentliga på att sköta sin kärnverksamhet på ett rimligt och kostnadseffektivt sätt. Att sluta leka dockskåp med folket.
Liberal populism, helt enkelt. Rätt presenterad skulle den kunna bli en kraft att räkna med.
/ HAX
