08182017Huvudnyheter:

MENINGAR OCH REFLEKTIONER OM HUR VI FORMAR VÅR VÄRLD OCH VÅRT VARANDE, I DET STORA OCH DET LILLA, I DET AVLÄGSNA OCH DET NÄRA

”Transportgate” – en maktapparat på gränsen till sammanbrott

Var Stefan Löfven lika förvånad som alla andra över haveriet hos Transportstyrelsen? Kanske. I politiken är det närmast rutin att skydda de högsta cheferna från besvärande information, så att de utan att darra på manschetten kan säga att de inget visste. Plausible deniability, brukar det kallas i den engelskspråkiga världen.

Andra sidan av detta mynt är att det naturligtvis ser konstigt, illa och misstänkt ut om statsråd och regeringstjänstemän inte informerar sin högsta chef om viktiga saker som är på väg att gå överstyr. Att strunta i att ta tag i saker och att inte föra sådan information uppåt slutar som regel med katastrof.

Avgörande den närmaste tiden kommer att bli om regeringen lyckas undvika att ljuga om sådant som går att kontrollera.

Samtidigt pekar denna affär på större systemfel. Det handlar om den politiserade klass av karriärbyråkrater som glider runt som högre chefer i våra myndigheter. För det första saknar de som regel fackkompetens inom det område de styr över. Vidare har de, i symbios med den politiska makten, andra agendor.

När information når en viss nivå kolliderar inte sällan verkligheten, logik och sunt förnuft med de högre chefernas dagordning, egenintresse och förhållande till allehanda olika aktörer. Så, när verksamhetens verklighet inte stämmer överens med chefernas karta – då gäller kartan, även om konsekvenserna blir absurda och orimliga.

I slutändan drabbar detta vanliga människor – i form av misskött verksamhet och höga skatter. Men den härskande politisk-byråkratiska klassen bryr sig inte. Den lever i en bubbla långt från verklighetens folk.

Byråkratiskt vanstyre är helt enkelt slutprodukten av den process där allt mer makt (direkt och indirekt genom skatterna) överförs från medborgarna till överheten.

Med risk för att upprepa mig – så finns det idag ingen etablerad politisk aktör som är villig eller kompetent nog att rensa upp i detta träsk. Sådant kräver politiskt mod och är – trots att behovet är uppenbart – knappast en valvinnare.

Den enda politiker jag känner till som verkligen vågat ge sig in i detta getingbo är den tidigare brittiska premiärministern, Margaret Thatcher. Det ger en antydan om vad som krävs.

Men något måste göras. Att låta bli får också konsekvenser som ackumuleras fram till den punkt där vi börjar uppleva partiella systemsammanbrott. Förmodligen är Sverige i dag vid – eller i vart fall mycket nära – denna punkt.

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna