Jag vet vad jag tycker. Samtidigt är det intressant och lärorikt att lyssna till och diskutera med andra, även människor man inte håller med. Om inte annat brukar det leda till att man bättre förstår vad som driver andra – och man får en chans att vässa sina egna argument.
För vårt samhälle är det oerhört viktigt att åsikter fritt får utbytas och brytas mot varandra. Det är en förutsättning för framsteg och för fredlig mänsklig samexistens. Det är motsatsen till makt som utövas via dekret.
Men det fria ordet är hotat. På riktigt. Från flera olika håll.
Till att börja med handlar det om att EU och dess medlemsstater är på väg att införa en åsiktscensur som ligger helt vid sidan av lagarna och rättslig prövning. Detta sker genom att man ställer krav på sociala nätplattformar som Facebook, Youtube och Twitter att censurera visst innehåll. Vilket de lätt kan göra genom att hänvisa till sina användaravtal, som i allt väsentligt gör användarna rättslösa. På så sätt kan överheten tysta obekväma åsikter via ombud – utan att behöva krångla med specifik lagstiftning, rättslig prövning och drabbades möjlighet att överklaga.
Detta är ett vårdslöst och arrogant förhållningssätt till den yttrandefrihet som trots allt är en av de grundläggande mänskliga och medborgerliga fri- & rättigheterna. Och när möjligheten att censurera väl finns på plats, då är det gjort på ett ögonblick att utöka den samma till andra åsikter och yttranden.
De sociala nätverken (som i sammanhanget ofta hotas med böter om de inte tar bort oönskat material) blir naturligtvis ängsliga och kommer tveklöst hellre att censurera för mycket än för lite.
Dessa sociala nätverk har dessutom vuxit sig så stora och dominerande att de börjar lida av samma problem som politiken och förvaltningen. De går bortom sin kärnverksamhet och skapar tjänster och grupper som förväntas sitta i möten för att tycka saker om det innehåll som postas. Och vi vet mycket väl vilka som kommer att söka sig till dessa tjänster och grupper, eller hur?
Häromdagen uppstod buller när ett PM från en av Googles tekniker blev viralt. Det pekade på att kvinnor och män gör olika prioriteringar, har olika syn på olika sorters jobb och har olika drivkrafter. Vilket gör att inkvotering av kvinnor till bland annat vissa tekniska yrken kanske är helt fel väg att gå – så väl för de inblandade som för Google. Texten är sansad, saklig och hänvisar till aktuella rön. (Länk»)
Detta ledde till att författaren fick sparken på dagen. Att kritisera Googles mångfaldspolicy gör man inte ostraffat. Speciellt inte om man använder sig av sakliga argument. Ironin. (Läs mer »)
Extra känsligt blir detta då Google redan tidigare har kritiserats för eventuell obalans i sina sökresultat till vänsterns fördel. (Vilket i och för sig är knepigt att bevisa, eftersom alla sökresultat är unika och personliga.)
Nu är Google förvisso ett privat företag som får utveckla sin affärsmodell hur det vill. Men jag har en stark misstanke om att politiska hänsyn, politisk korrekthet och ängslighet på sikt är sämre för bolaget än opartiskhet och högsta möjliga tekniska kvalitet.
Här är det även värt att betänka att de sociala plattformarna har en totalt dominerande ställning. Till exempel blir den som stängs av från Facebook i ett slag berövad sin kontaktkanal till släkt, vänner och bekanta. Surnar Google till, då kan man bli av med många saker som man har »gratis« inom koncernen – sin e-post på Gmail; texter, manuskript, foton, presentationer och kalkylark på Google Drive; sitt Youtube-material; sin blogg på Blogger. Vilket naturligtvis är förödande för den som drabbas. (Detta kan antas leda till att många användare ålägger sig ett mått av självcensur – vilket i sin tur leder till en sämre, mindre allsidig samhällsdebatt.)
Man behöver inte ens bete sig illa för att bli bannad. Det räcker uppenbarligen med att lugnt och sakligt framföra en avvikande åsikt.
Men detta är inte enda hotet mot det fria ordet.
Det finns hetslagar – som vid närmare granskning visar sig tillerkänna vissa grupper av människor speciella rättigheter. Vilket är synnerligen problematiskt i ett demokratiskt samhälle. Vi har etablerad media som inte tycks dra sig för något för att misskreditera och förstöra för nya, fria konkurrenter. Vi har »sociala rättighetskrigare« (social justice warriors, SJW) som är så övertygade om att de har rätt och att alla andra har fel att de inte drar sig för att tysta motståndare, ibland rent handgripligen.
Och på något sätt tycks det alltid vara vänstern som ges tolkningsföreträde.
Vad gäller eventuella inskränkningar i yttrandefriheten finns bara en rimlig måttstock – lagstiftning som respekterar våra fri- & rättigheter. Inte tyckande eller ovilja att få sina åsikter ifrågasatta. Inte politiska hänsyn, inte personliga preferenser.
Om man över huvud taget skall inskränka yttrandefriheten – då får det inte ske med mindre än rättslig prövning, inklusive möjlighet till överprövning. Allt annat är ett brant sluttande plan.
Det känns som att det börjar bli allvar nu.
/ HAX
