12122018Huvudnyheter:

MENINGAR OCH REFLEKTIONER OM HUR VI FORMAR VÅR VÄRLD OCH VÅRT VARANDE, I DET STORA OCH DET LILLA, I DET AVLÄGSNA OCH DET NÄRA

Maktvakuum i den moraliska stormakten

Det tog alltså Annie Lööf (C) två veckor att på egen hand förstå det alla andra insåg redan på valnatten: Mandatens matematik bjuder att det inte går att bilda en regering – om alla skall stå för vad de lovade innan valet.

Då är det bara extraval som återstår. Om inte Centern och »Liberalerna« kan tänka sig en M+KD-regering med befläckad avelse. Eller om mitten går över till sossarna. Vilket vore rent suicidalt.

Det är intressant att ta ett steg tillbaka och betrakta vidden av detta spektakel. Det är inte helt givet vad som försiggår. Här finns just nu många grupperingar som känner sin makt hotad. Till exempel en egocentrerad maktbyråkrati, som uppenbarligen ägnar sig åt politisk aktivism. Gauche caviar.

Alltihop är en maktsmet som sossarna skapade och som nu även de borgerliga partierna blivit insugna i.

Denna, den härskande politiska klassens främsta funktion är att vara en klubb för dem som bestämmer. Som inte är roade av att släppa in nya medlemmar. (Ni vet vilka jag menar.)

En sak som verkligen stör mig med denna överhet är dess uppblåsta moraliska självbild. De, som anser sig veta bättre än alla andra. De självutnämnt goda. Den moraliska stormakten!

Visst. Alla länder framhäver sin nationalkaraktär. Som industrination. Eller fotbollsnation. Eller matnation. Eller som turistmål… eller något. Sverige? Moralisk stormakt! Vilket naturligtvis väcker en del förbryllade och förnärmade frågor i vår omvärld. Ett moraliskt herrefolk! Says who?

När jag jobbade nere i Bryssel insåg jag att andra länder betraktar Sverige som Europas fulla 14-åring.

Ibland funderar jag på om vi alls behöver någon regering. Budgeten fixar sig ju ändå. Skulle någon ubåt dyka upp, så har vi en expeditionsministär för sådant. Vi kanske inte behöver någon central politisk kraft som utökar statens makt över medborgarna och konfiskerar allt mer av deras inkomster.

Det finns även en idé om att utse en opolitisk regering. Det är en utmärkt tanke. Under förutsättning att den besätts med kompetent och ansvarstagande folk. Så länge den kan avsättas av riksdagen är den under demokratisk kontroll. Det skulle bidra till en sund maktdelning. Men vilka kan tänkas ingå i en sådan? Alexandra Pascalidou vill säkert, men jag tror inte att det är någon bra idé.

Nej, vi är helt enkelt tillbaka i ruta ett.

Tre voteringar kvar. Annars extraval. Långbänken har gjort sin återkomst i svensk politik.

/ HAX

(Edit: Sedan denna text lades ut har Stefan Löfven fått datum för en statsministervotering. Möjligen ökar det risken för att mittenpartierna går vänsterut. Men förhoppningsvis inte. I övrigt har inget förändrats.)

Vad händer nu?

Senaste artiklarna