Långsamt håller den svenska politikens kontinentalplattor på att skifta. Om det vore val idag är det inte orealistiskt att tänka sig att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna skulle få egen majoritet i riksdagen – vilket i så fall skulle ge oss en M+KD-regering.
Och lika bra är kanske det. Politiken måste få en riktning. Medborgarna måste uppleva att staten uppfyller sin del av det så kallade samhällskontraktet. Nya kvastar behöver sopa sig igenom en politiserad och aktivistisk byråkrati. Kompetens och verklighetskontakt måste åter bli centrala begrepp i statsapparaten. Det måste bli lite ordning på saker och ting.
Jag är inte säker på att en M+KD-regering skulle klara saken, den heller. Men dess förutsättningar att lyckas är betydligt bättre än för dagens vankelmodiga och vilsna samtyckesregering.
Möjligen kan Moderaternas nyfunna intresse för sina ideologiska rötter bli en tillgång. Som en politisk kraft som sätter individen i främsta rummet. Som ser människor som fria medborgare, inte som undersåtar och skatteboskap.
Detta kan till och med ligga i tiden. Jag är nämligen övertygad om att folk har tröttnat på en politisk överhet som skriver människor på näsan vad de förväntas tycka – men som inte förmår sköta det som är viktigt i ett samhälle. En tyst opinion som är less på politiskt trams, identitetspolitik och förmynderi. Skattebetalare som säkert kan tänka sig att hjälpa andra i svåra omständigheter – men som har fått nog av att staten slentrianmässigt försörjer stora grupper människor med andras pengar.
Slumrande missnöje med den politiska eliten kommer alltid som en överraskning för nämnda elit. Som med Brexit och Trump. Eller för allt i världen, Sverigedemokraterna. Vilket är företeelser som de flesta politiker varken kan förstå eller förhålla sig till, ens när faktum är fullbordat. Trots att det egentligen är rätt enkelt. Folk har fått nog. De vill ha något annat. Ibland nästan vad som helst.
Det är denna kraft i samhällsopinionen som finkänsligt borde gå att leda in mot personlig frihet, ansvar och egenmakt. Det vore inte bara något nytt. Det vore även meningsfullt för individen. Det kan inspirera människor att lyfta sig själva – och därmed hela samhället.
För vad är alternativet? Att fortsätta gå baklänges in i framtiden med Löfven? Att vänta tills SD får egen majoritet? Att låta saker och ting gå över styr och sedan se vad som händer? (Jag är inte alls säker på att de humanistiska, liberala krafterna är de som skulle resa sig ur askan efter något slags samhälleligt sammanbrott.)
Man kan tycka vad man vill om Alliansens död – men den har satt saker och ting i rörelse. Förhoppningsvis till det bättre. Vi lär bli varse.
/ HAX
