Det är märkligt hur annars någorlunda rimliga människor fullständigt tappar koncepten när det kommer till EU. Man skulle kunna tro att sådant som är ideologiskt eller principiellt felaktigt i Sverige även borde vara det i EU. Men tyvärr. I EU tycks alla okritiskt vara den stora statens vänner.
I inledningen till »Frihetens grundvalar« skriver F.A. Hayek följande:
»Ambition, otålighet och brådska är ofta beundransvärda egenskaper hos individen, men de är i hög grad fördärvliga om de fungerar som ledstjärnor för en tvångspolitik och om samhällsreformerna är beroende av människor som när de tilldelas maktbefogenheter förutsätter att deras maktställning gör dem klokare än andra och att de därigenom har rätt att påtvinga andra sina åsikter.«
Detta är förvisso lika sant i en kommun som i riksdagen eller EU. Men ju högre upp i maktpyramiden man kommer, ju större konsekvenser får detta för människor – som individer och som folk. Och ju mer tondöv och isolerad från verkligheten blir makten.
Om vi hoppar till Hayeks »Vägen till träldom« finns ytterligare ett antal deviser (skrivna i skuggan av andra världskriget) som är värda att fundera över i relation till dagens EU.
»Centralstyrning förutsätter att man kan fastställa varje behovs särskilda värde. Vilket är en omöjlighet. Vi känner inte alla fakta.«
»Allteftersom skalan ökas, blir överensstämmelsen beträffande slutmålen mindre, och nödvändigheten av att tillgripa våld och tvång ökar.«
»Varken en mäktig ’överstat’ eller en löslig sammanslutning av ’fria nationer’, utan en sammanslutning mellan nationer bestående av fria människor, måste vara vårt mål.«
Se där ett antal iaktagelser som väl beskriver vad som gått fel i den Europeiska Unionen.
I sammanhanget är missbruket av termen »federalism« speciellt beklaglig. På EU-språk betyder den överstatlighet, centralstyrning och micro management.
I själva verket står federalism för det rakt motsatta: Ett system där ett litet antal av nödvändighet gemensamma beslut fattas centralt, men där decentralisering i övrigt råder och delstater och lokala organ äger så mycket av beslutsfattandet som möjligt. Vilket ofta också ger ett stort mått av individuell frihet.
Det vill säga den subsidiaritetsprincip som EU bekänner sig till i ord, men så gott som alltid bryter mot i handling.
Mångfald, institutionell konkurrens, olika förutsättningar och erfarenheter var vad som gjorde Europa så framgångsrikt. Centralstyrning, »harmonisering« och likriktning drar åt andra hållet. Vilket till exempel kan beskrivas med EU:s mediokra tillväxtsiffror.
Eller för att citera H.B. Phillips (åter via Hayek):
»I ett samhälle under utveckling reducerar varje inskränkning av friheten det antal nya vägar som prövas och fördröjer på så sätt framåtskridandet.«
För att måla med bred pensel: Vad är det för vits med fri rörlighet – om allt skall vara likadant överallt?
/ HAX
(Disclaimer: Jag kandiderar i EU-valet)
