Postmodernism, som den ofta används av vänstern, är bekväm. Om det inte finns någon objektiv sanning – då kan man påstå lite vad som helst utan att behöva underbygga sina teser. Då kan man bortse från fakta och faktiska förhållanden. Då slipper man förhålla sig till den verklighet som så ofta är politiska projekts värsta fiende. Då behöver man inte ens begränsas av logik.
Med öststats-kommunismens fall drabbades vänsterns modell – total kontroll över allt och alla syftande till lika utfall (som dessutom var uselt) – av sin värsta motgång. Gång på gång hade man försökt skapa sin socialistiska utopi. Vilket alltid slutat med försakelse, lidande, förtryck, våld och ekonomiskt sammanbrott. Så när socialismens moderskepp, Sovjetunionen, slutligen föll – då var det lätt att tro att socialismen gått sin sista match.
Det är kanske inte någon slump att en idéströmning som sökte något nytt efter modernismen sedan dess fått vind i seglen. Postmodernismen har säkert i grunden en ambition att utöka förståelsen av verkligheten. Men istället har den kommit att användas av vänstern, med politiska förtecken, för att förneka densamma.
Vilket visat sig vara en utmärkt estrad för ett politiskt projekt som rimmar illa med enkla ekonomiska samband, den mänskliga naturen och objektiva observationer.
Då är det lätt hänt att allt driver iväg. Hos Academic Rights Watch snubblar jag över en artikel om en kandidatuppsats – »Patriarkatets akademiska frihet: Om akademisk frihet och jämställdhet i en diskursiv kontext« – som fått högsta betyg på Statsvetenskapliga institutionen i Lund. Här är en av dess teser:
»Patriarkatet tar sig även uttryck på mindre explicita sätt. Till exempel eftersträvas objektivism i forskarvärlden. Objektivism kan betraktas som knuten till den manliga rationaliteten och detta metodologiska ideal är i detta avseende en del av ett patriarkalt maktutövande.«
Ett sådant synsätt leder i förlängningen till att man kan nonchalera kunskap, erfarenhet och kompetens. Och att slå sönder allt gammalt för att bereda plats åt utopin är ju något av socialismens paradgren. Som regel med förfärande konsekvenser.
På detta sätt blir klyftan allt djupare mellan vänsterns idealister och högerns realister. Det går knappt ens för de två sidorna att kommunicera längre. För om man vill föra samhällsdebatten framåt, då måste man först ta reda på var man befinner sig och hur saker och ting verkligen förhåller sig.
Men om inget längre får betraktas som sant eller falskt, rätt eller fel – då omöjliggörs all konstruktiv debatt. Då lamslås till slut själva den demokratiska processen.
/ HAX
