Tro det eller ej, men jag hyser respekt för en del konservativa människor. Jag är oense med dem om mycket, men jag respekterar ändå dem och delar av konservatismens modus operandi.
Till exempel den politiska metoden att skynda långsamt, inte stifta lagar i panik och att ta sig omaket att ta reda på fakta innan man fattar beslut. Det vill säga att inte springa med det senaste mediedrevet, inte okritiskt anamma samhällsdebattens alla trender och nycker, inte ändra på saker och ting för ändrandets egen skull och absolut inte utan en väl genomtänkt och förankrad plan.
Genom åren har jag träffat många konservativa människor som stått stabila som urberg när det gäller att försvara rättsstaten, upprätthålla de grundläggande fri- och rättigheterna samt att se till att makten utövas med eftertanke, omdöme och ödmjukhet. Deras syn på civilsamhället var föredömlig. De försvarade värden som tagit århundraden att bygga upp. För dem var makt möjligen ett eftersträvansvärt verktyg för att kunna skapa ett gott samhälle, men inte ett självändamål.
I dag är dessa människor utrotningshotade. Jag vet inte ens om det finns några aktiva svenska politiker kvar som förtjänar att kallas konservativa. Till och med Kristdemokraterna har blivit ytliga, hispiga, trendmässigt ängsliga och en smula vulgära. Den union av liberalism och konservatism som en gång formade Moderaterna är som bortblåst och ersatt med ett finger i luften. Sverigedemokraterna vill gärna kalla sig själva socialkonservativa, vilket kolliderar totalt med bilden av dem som gapiga fyllskallar med järnrör. Konservatism kräver en smula klass.
Jag kan tycka att det finns saker som är intressanta och underhållande med den nya amerikanska så kallade alt-right-rörelsen. Speciellt när den driver nyvänstern och medieeliten till vansinne. Men jag fasar inför dess inställning till demokrati, rättsstat och medborgarnas likhet inför lagen. Den uppbär inget av konservatismens traditionella värdighet.
Däremot bär stora delar av dagens »höger« upp de delar av konservatismens arv som kan vara problematiska och farliga. Som överdriven nationalism och protektionism. Misstänksamhet mot teknik och utveckling. Och en vilja att ändå till slut styra och ställa över människors liv.
Jag kanske börjar bli gammal och nostalgisk. Men jag saknar de konservativa från slutet av förra århundradet. Tillsammans kunde liberaler och konservativa då hålla en trovärdig idémässig rågång mot socialismen – även om vi kunde bråka om mycket annat.
I dag är alla mer eller mindre sossar.
/ HAX
