07282017Huvudnyheter:

MENINGAR OCH REFLEKTIONER OM HUR VI FORMAR VÅR VÄRLD OCH VÅRT VARANDE, I DET STORA OCH DET LILLA, I DET AVLÄGSNA OCH DET NÄRA

Håller Sverige på att sluta fungera?

Sjukvården, polisen, skolan… Krisrapporterna avlöser varandra. Någonstans i detta tror jag att det finns något som ligger vid sidan av den politiska debatten och medias ytliga rapportering.

Media rapporterar att det finns problem, men vi får sällan någon djupare analys av vad som är fel. Politikerna stressas av media, avkrävs snabba och enkla svar och försöker till slut rädda situationen genom att kasta pengar på problemen. Vilket nästan aldrig fungerar.

Krisande offentlig verksamhet kännetecknas ofta av att kostnaderna ökar samtidigt som kärnverksamheten försämras. Någonstans i systemet finns något som sväller och förbrukar resurser. Det är lätt att peka ut byråkratin som en gökunge i sammanhanget. Till viss del är det nog så.

Men jag tror att det inte bara handlar om sådant som kan sorteras in under Parkinsons välkända lagar. (Varav den första och mest välkända säger att byråkratiska institutioner växer med kvadraten på antalet anställda inom en viss tidrymd.)

En ledtråd kan finnas i Peters princip. Wikipedia förklarar »Innebörden av Peters princip är att alla framgångsrika medarbetare i en hierarkisk struktur kommer att befordras till sin högsta kompetensnivå eftersom de har visat sig vara bra på det de gör. Efter detta kommer de att befordras till sin inkompetensnivå.« Vilket i så fall innebär att många befattningar med tiden kommer att innehas av individer som är inkompetenta att sköta uppgiften.

Låt oss stanna kvar på Wikipedia ett ögonblick för att reflektera över ett annat fenomen. »Dunning–Kruger-effekten är en kognitiv bias som innebär att den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Detta får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta. Samtidigt tenderar personer med hög kompetens underskatta sin relativt höga kompetens gentemot andra, vilket leder till antagandet att det som är lätt för den kompetente också är lätt för andra.«

Jag säger inte att allt detta stämmer. Men jag har en känsla av att teorierna ovan erbjuder ledtrådar.

Lägg till detta att våra politiker lägger allt fler uppgifter på de offentliga myndigheterna. Politiskt korrekta eller angelägna frågekomplex skjuts till och förväntas prioriteras. Många av dessa uppgifter är i sin tur inte speciellt meningsfulla, eller rent av kontraproduktiva. Vilket kan vara en förklaring till att till exempel polisen lägger stora resurser på att beivra brott utan offer (som man kan ifrågasätta om de bör betraktas som brott över huvud taget) – medan brott som rör kränkningar av människors säkerhet och egendom förblir outredda.

Växande system blir som regel komplexa, förr eller senare oöverblickbara och riskerar att utveckla autonoma »öar« av administration som inte nödvändigtvis tillför verksamheten något av värde.

Vilka orsakerna än är blir det i slutändan ett politiskt problem. De politiker som samlar på sig allt mer makt och gör anspråk på att vara bättre på att sköta saker och ting än medborgarna och marknaden har inte råd med den prestigeförlust det innebär att misslyckas. Ändå misslyckas de, bevisligen. Vilket skapar en misstro inte bara mot politikerna, utan även mot det demokratiska systemet i ett vidare perspektiv.

Och där någonstans öppnas portarna för populister (som ofta inte är ett dugg bättre än de politiker vi redan har) och misstro mot det så kallade samhällskontraktet. Eller så går allt överstyr – med oklara och oförutsägbara konsekvenser.

Om vi skall ha en parlamentarisk demokrati, då tror jag vi måste ta tag i det här. Men tyvärr kan jag inte hitta ett enda politiskt parti som ser problemet eller en enda politiker som vill, vågar och har kompetensen att ge »byråkratin« en match. Snarare tvärtom. Svensk politik domineras av folk som bara kommer att göra allt värre.

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna