Det råder irriterad stämning bland EU:s ledare och för all del även bland svenska politiker. Skälet är att Storbritannien nu formellt anmält sitt utträde ur EU.
Jag känner igen tonen – från de svenska folkomröstningarna om EU och euron. För att inte tala om när irländarna fick rösta flera gånger om Lissabonfördraget, tills de röstade »rätt«. Det tycks inte vara någon måtta på allt elände som förutspås drabba det folk som inte gör som etablissemanget vill.
Nu är visserligen parametrarna så många i storpolitiken att nästan vad som helst kan hända. Britternas framtid utanför EU beror inte minst på USA och en lynnig president Trump.
Men EU-ledarnas grinighet är inte klädsam. Det är som om de vill att allt som har med Brexit att göra skall gå åt helvete. Lyssnar man på Europaparlamentets talesman i frågan, EU-liberalernas ledare Guy Verhofstadt – då kan man lätt få intrycket att han mest vill kasta grus i maskineriet och straffa britterna.
Vilket naturligtvis är kontraproduktivt. Det är alltid bättre att skiljas som vänner, om möjligt.
Från brittisk sida börjar en insikt sprida sig att om det här verkligen skall göras, då får det inte bli någon halvmesyr. Så talas det till exempel redan om möjligheten att göra Storbritannien till något slags skatteparadis, i vart fall för företag. Och det vore märkligt om det inte föresvävat den brittiska regeringen att alternativet till överlastade handelsavtal kan vara helt fri handel – utan tullar och krångel. (Detta var för övrigt en väg Sverige var på väg att beträda, innan vi gick med i EU. Sedan blev det i princip tvärt om.)
Tänk om Brexit blir en succé – och Storbritannien blir än mer en hub för handel, internationellt företagande, industri och finansiella tjänster? Det är ju faktiskt bara en fråga om vilja. Vilket kan vara precis vad EU-eliten fruktar.
Brexit handlar inte bara om Storbritannien, utan även om EU. Det räcker med att euro-krisen blossar upp igen för att unionen skall drabbas av kraftig turbulens. Sedan har vi det faktum att tillväxten i EU aldrig riktigt lyckas bli vad man hoppats på. I de södra medlemsstaterna dras man med en arbetslöshet som tycks ha stabiliserats på en alltför hög nivå. EU har dessutom en ny, potentiell flyktingkris framför sig, som kan komma att utlösas av en allt mer kolerisk president Erdogan. Samtidigt dras EU med byråkrati, slöseri och politisk klåfingrighet. Överstatlighet och kommandoekonomi håller på att ersätta den mångfald och frihet som en gång gjorde Europa framgångsrikt.
Så anta att EU är ett sjunkande skepp. Kan man då kritisera britterna för att ha tagit en livbåt och dragit?
Man kan förstå om EU:s ledare ligger sömnlösa om nätterna.
/ HAX
