06262019Huvudnyheter:

MENINGAR OCH REFLEKTIONER OM HUR VI FORMAR VÅR VÄRLD OCH VÅRT VARANDE, I DET STORA OCH DET LILLA, I DET AVLÄGSNA OCH DET NÄRA

Det räcker inte med att ha rätt i dagens samhällsdebatt

Vi lever i ett ständigt brus av information. Vi verkar i en allt mer komplex värld. Och vi har ett allt mer polariserat samtalsklimat.

Vilket är frustrerande om man vill ha en saklig och konstruktiv diskussion. Det är svårt att bryta igenom bruset och fånga människors uppmärksamhet. Det finns så många faktorer och aspekter på saker och ting att det är enklare att stänga av och istället gå på känsla. Och det kan vara obehagligt med eftertanke och analys – eftersom sådant kan utmana våra förutfattade uppfattningar.

Någonstans läste jag om en antropolog som rest och studerat människor över hela världen. Han fick frågan om han kunde nämna något gemensamt karaktärsdrag för alla folk han stött på. Till frågeställarens besvikelse blev det inte speciellt ädla svaret »lathet«. Visst, människor kan anstränga sig. Men helst inte mer än nödvändigt.

I sin bok »Tänka snabbt och långsamt« skriver nobelpristagaren Daniel Kahneman om våra två tankesystem. Dels det spontana, reflexmässiga och invanda. Dels det djupare, analyserande och ifrågasättande. Nästan alltid förlitar vi oss på det första tankesystemets autopilot. Allt annat vore överväldigande. Men även när det andra systemet går igång (eller borde gå igång) kan vi låta oss luras, till exempel av att vi tror oss känna igen något som vi uppfattar som sant eller korrekt. Så även om vi har förmågan att tänka analytiskt är det inte alls säkert att vi utnyttjar den.

Detta kan förklara varför människor tror de mest besynnerliga saker. Det kan vara därför människor hänfaller åt grupptänk – och upplever att de fritas från ansvar för sina handlingar när dessa utförs tillsammans med andra av politiska motiv eller på order av politiska ledare. Det förklarar varför känslor så ofta slår fakta i debatten och varför människor röstar på bullriga populister med (till synes) enkla lösningar.

Att bryta igenom okunnighetens och lättjans töcken känns ofta som en hopplös uppgift. Speciellt som all kommunikation sker på mottagarens villkor. Ofta blir resultatet att ju mer man försöker, ju sämre lyckas man. Speciellt om man själv är allt för ivrig, påstridig eller stöddig. Den politiska debatten – som till råga på allt drivs av sociopater med maktambitioner – ger många exempel på detta.

Men det finns sätt att föra diskussionen framåt – utan att själv hänfalla åt grund men förvisso effektiv känslomässig argumentation. Ett (som dock kan vara frustrerande och tidskrävande) är att låta folk tala till punkt och att anstränga sig för att försöka förstå vad andra egentligen säger och varför de har den uppfattning de har. Det är lite som att dyrka upp ett lås. Men det är som regel mer framgångsrikt än att försöka slå in dörren med rå kraft.

Genom åren har jag upplevt ett antal intervjuer där de verkligt intressanta svaren inte är resultatet av skjutjärnsjournalistik – utan av enkla frågor som »varför«, »hur menar du då« och »kan du utveckla det där resonemanget«. Då lämnar samtalet de inövade korta svaren, inte sällan för att landa i att den intervjuade själv exponerar sin egen ståndpunkts svagheter. Detta är dock ytterst sällsynt i dagens snuttifierade medielandskap.

Sunt förnuft, logik och fakta är centrala element för ett konstruktivt och framåtsträvande samtal. Men de klarar sig inte på egen hand. Att ha rätt räcker helt enkelt inte i dagens samhällsdebatt.

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna